Följande dag spricker molntäcket upp

Stanna hemma vid minsta lilla symptom. 

Små symptom har alla och hela tiden, sa författaren och estradpoeten Emil Jensen i ett kåseri i Godmorgon världen 31 januari 2021. 

Att stämma av hur vi mår, att känna efter för minsta lilla,  det är en sak som de flesta blivit bättre på: litet täppt i vänster näsborre, litet frossa, och varje morgon frågar man sig om man har ont i halsen. Det finns numera så många nyanser mellan frisk och sjuk, hängig, ruggig och ofrisk. 

Kåsören gjorde sedan en jämförelse mellan människans kroppsdelar och vinden i land- och sjörapporten: 

Man scannar av sina kroppsdelar. De blir som mätstationer och fyrar runt om i kroppen: högra vaden frisk till halvfrisk, norra barken mest god sikt, hypokondrin ökande till styv kuling, vänster öga mest god sikt, höger öga tidvis skurar i samband med lökhackning, tarmvredet och magkatarren i natt vridande till sydväst.

Javisst är det så, men själv tänker jag muntra upp mig med följande citat ur sjörapporten:

Följande dag spricker molntäcket upp!

Det är nu som det stora vemodet rullar in - solklar bild av Sverige

Almanackan säger att det var 36 år sedan. Året var 1984 och Vintersaga gick om och om på radion: "En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken. Ett träningspass på Ullevi i dis."

 "Det är nu som det stora vemodet rullar in."

Alldeles nyss gav radion ett fint program av PO Tidholm. En hel timme om Ted Ströms och Monica Törnells gamla hit Vintersaga. Intervjuer med författaren och sångerskan. 

"Bion i Pajala ger den sista färden". 

"På andra sidan sundet börjar världen." Så lyder texten i Vintersaga.

Fast för mig kunde världen kunde börja söder om Höga Kusten. När man bodde så långt upp i norr som i Luleå.

 

"Isande gråkall vind." 

Ja så var det, precis som i sången. Alla gånger men satte sig i bilen, genomfrusen i minus 25. 

"En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran".

 

Solklar bild av Sverige.

Gott Nytt År

 Det nya året kan bli bra. Inte på tre dagar har någon mott synts. Jag har länge besvärats av mott i kökslådor och skåp, varför jag har all mat instängd i påsar och burkar. Mott är en otäck liten fjäril som i huvudsak lever av mjöl, bröd, pasta och gryn.

 

Jag visar inte någon mott på bild ifall djuret skulle få syn på min blogg och vilja hämnas.

 

Inte svårt

 Förstår inte, har aldrig förstått. Dom säger att det är otydligt, svårt att begripa. Hålla avstånd, undvika nära kontakt. Är det otydligt? 

  Tråkigt är det. Riktigt, riktigt tråkigt. Men inte svårt att förstå. Blir det lättare med böter?   

  En annan sak är näringslivet, kulturlivet. De vet inte från en dag till en annan om det blir konkurs, indragningar eller nedläggningar av hela verksamheter.

 

  Men vi andra. Det är klart att vi förstår.

De försiktiga

 De gick tre i bredd på trottoarerna.  Skrattande. Samtidigt som de försiktiga satt på sina gårdar. En och en halv meter ifrån varandra.  

Så kom sommaren och värmen. De försiktiga åkte till naturen. Termos och smörgåsar. Vänner eller barn kom i egen bil. 

Det blev tidig höst. Personer kunde bjudas in till hemmet, ett barn eller ett vuxet barnbarn, någon som förstod att inte kramas. Bord drogs ut till full längd. Händer spritades.

 

 Så kommer den nya larmrapporten. Ansträngt på intensiven. 

De försiktiga drar sig tillbaka igen. 

De oförsiktiga går fortfarande i bredd på trottoarerna. Skrattande.

 

Färdigdoppat

Denna sommar var Bottenviken badvänlig. Men nu är det färdigdoppat.

Nostalgi

Kultvinernas dagar är över för länge, länge sedan. Parador har slutat säljas, finns inte mer. Vinet lanserades 1969 , samma år som USA bombade Vietnam och general Franco satt vid makten. Då löste vi den politiska situationen genom att dricka just Parador tillsammans med Chili con carne. Hur kan vi göra idag? Funkar det med Bourgogne Cuvée Margot och kycklingterrin med balsamicosirap? 

Lugnande besked

Det kommer alltid ett bästa tillfälle.

Satsning på bortglömd skönhet

I normala fall är den känd för att framkalla gråt. Det gör inte den lök som kommer från den lilla byn Vers vid Pont du Gard i Languedoc i södra Frankrike. Den här ljusrosa skönheten, som kan väga upp till två kilo, är så mild att den inte frambringar en enda tår.

  Under kulturarvsdagarna i september, Journées du Patrimoine, presenterades löken på byns marknadsplats bland vimlande människor med glas i handen. Normalt betyder de årliga franska kulturarvsdagarna att befolkningen får gratis tillträde till palats och annat, dock inte i byn Vers där kulturarvet inriktades på byns egen lök, en nödvändig satsning eftersom den varit bortglömd i fyrtio år.

Den rosa löken i friterad version

Oro

En kåsör i DN skrev en gång: … och i drömmen ser man en gammal man som fäller upp sin krage och tänker på allt han har oroat sig för i sitt liv, och på hur lite av det som slog in. Kåsörens namn: Harald Bergius.