 |
| Betyder jag ingenting som människa? |
Efter en liten rutinmässig ögonoperation vacklade jag hem, glad men fundersam. Varför öppnade sig inte världen? Det hade folk sagt, inte doktorn visserligen, hon sa ingenting mer än att allt hade gått bra. Det var löpande bandprincipen som gällde. Nästa patient!
Mitt sjukhus har anor från 1300-talet och förfogar över en stabil organisation. Det är vi patienter som står för flexibiliteten genom att vi själva anförtror våra separata kroppsdelar till de olika specialisterna på sjukhuset.
Sex veckor efter operationen var det meningen att jag kunde prova in nya glasögon, det läste jag mig till i den broschyr som jag fick. Men än hade det bara gått några dagar. Jag såg sämre än någonsin, jag såg suddigt på teve och otydligt på långt håll.
Kosta vad det kosta vill. Jag ville inte vänta i flera veckor, utan trevade mig fram till optikern i staden. Ett tillfälligt glas med rätt styrka för bara 250 kronor, hoppsan, det ordnade optikern på ett par dagar. Och världen öppnade sig.
Antingen handlar det om pedagogik: läkarna vill att vi ska ta reda på saker själva, pröva olika teser, som i skolan, upptäcka lösningen på egen hand, se om vi hittar till optikern. På så sätt blir kunskapen mer stadigvarande, det är vedertaget.
Eller också betyder jag ingenting som människa. Jag kanske inte är mer än en lins i doktorns ögon?