Älskade gariguetter

Gariguetter och kål i Languedoc

De första jordgubbarna odlade i södra Frankrike säljs nu i affärer och på marknaden i Languedoc. Les Gariguettes heter den här sorten och anses vara de bästa av gubbar. De är söta och smakrika, det säger alla, i den frågan är fransmännen eniga, de som annars har så olika åsikter om det mesta.

  Men vad är det kålen heter?

Äventyr i Languedoc

Det är kylig mars. Ute regnar det och är mörkt. Inne mellan stenväggarna plus nio grader än så länge. Det regnar in.
  Snart kommer solen och värmen. Livet är ett äventyr.

Onyttigt i Frankrike

Det är inte nyttigt ens i Frankrike att dricka för mycket vin. Nuförtiden gäller det också de egna inhemska vinerna, de som nyss var så bra för hälsan.  Den franska vetenskapen säger numera samma sak som den övriga världens vetenskap: bara ett enda glas per dag för kvinnor och två för män.

Fast litet nyttigare blir det kanske om det står bio på etiketten, om vinet är kravmärkt?

Jan Guillou och jag

Författaren Jan Guillou berättar om sin självdisciplin: han skriver på utsatt tid varje dag, avbryter sitt författande mitt i en mening om så behövs.

Jag påminner om Jan Guillou. Nu till exempel när klockan slår tio hejdar jag mig mitt i en mening fast jag inte är fär…

En lins i doktorns ögon

Betyder jag ingenting som människa?

Efter en liten rutinmässig ögonoperation vacklade jag hem, glad men fundersam. Varför öppnade sig inte världen? Det hade folk sagt, inte doktorn visserligen, hon sa ingenting mer än att allt hade gått bra. Det var löpande bandprincipen som gällde. Nästa patient!

  Mitt sjukhus har anor från 1300-talet och förfogar över en stabil organisation. Det är vi patienter som står för flexibiliteten genom att vi själva anförtror våra separata kroppsdelar till de olika specialisterna på sjukhuset.

  Sex veckor efter operationen var det meningen att jag kunde prova in nya glasögon, det läste jag mig till i den broschyr som jag fick. Men än hade det bara gått några dagar. Jag såg sämre än någonsin, jag såg suddigt på teve och otydligt på långt håll.

  Kosta vad det kosta vill. Jag ville inte vänta i flera veckor, utan trevade mig fram till optikern i staden. Ett tillfälligt glas med rätt styrka för bara 250 kronor, hoppsan, det ordnade optikern på ett par dagar. Och världen öppnade sig.

  Antingen handlar det om pedagogik: läkarna vill att vi ska ta reda på saker själva, pröva olika teser, som i skolan, upptäcka lösningen på egen hand, se om vi hittar till optikern. På så sätt blir kunskapen mer stadigvarande, det är vedertaget.

  Eller också betyder jag ingenting som människa. Jag kanske inte är mer än en lins i doktorns ögon?

Ost eller politik?

Hos frisören i Frankrike råkade jag en gång in i en diskussion som höll på att förstöra stämningen. Vi hade tänt till på ämnet fransk pension, en femton år hätsk följetong i fransk politik, orsaken till långdragna strejker och avhopp bland politiker.

  Att den franska staten saknade pengar för att försörja framtidens pensionärer var vi eniga om, han och jag, däremot inte att det var utlänningarnas fel, att det var nordafrikanerna som utarmade statens ekonomi genom att leva på bidrag.

  Jag ville argumentera, visa hur rätt jag hade, men i den franska frisörstolen kändes det fel att agera världsförbättrare. Hellre överlåta statsfinanserna till politikerna, åtminstone för stunden, och hitta ett annat tema. Kanske ostar? Brie, cemembert, roquefort, chèvre, reblochon, cantal – bra ämnen för samtal.

  Fegt? Ja men vi hade min frisyr att tänka på.

Farligt höga siffror

Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Front National – farligt höga opinionssiffror. Vart är vi på väg?

Träffade inga hjältar i Lissabon

Pasteis de nata, mums.

I februari var jag i Lissabon. Det blev en ganska lyckad resa.

  En fördel med Lissabon på vintern var att man kunde lämna de tröttsamma broddarna hemma. Ett paraply räckte. Med ena handen stoppade man i sig de portugisiska bakverken av smördeg och äggkräm ”pasteis de nata”, med den andra höll man fast i paraplyet.

  För att få något mer närande i kroppen fanns restauranger som serverade soppa på kokt vatten, vitlök, bröd, pocherat ägg och koriander ”sopa del Alentejo”, helt i min filmhjälte Bruno Ganz stil, han som spelade sjöman i ”Den vita staden”, en film om just Lissabon. Jag fick aldrig syn på Bruno, han dog ju för några år sedan.

  Inte heller såg jag skuggan av den portugisiske författaren och nationalhjälten Fernando Pessoa, en av huvudpersonerna i José Saramagos roman ”Året då Ricardo Reis dog”. Pessoa dök aldrig upp på mitt hotellrum, han satt inte på sängkanten så som han gjorde i Saramagos roman. Visserligen dog Pessoa 1935, men han var ju avliden också i Saramagos roman? Kanske måste man vara nobelpristagare för att få ha hjältar för sig själv i sovrummet?

Inget rött slott, bara gula vagnar

  Jag missade också kungens röda slott som Karlfeldt diktar om: ”I Lissabon där dansa de på kungens röda slott.” Det berodde på att slottet förstördes i den stora jordbävningen 1755, men inte bara på det. Slottet var nämligen inte rött, utan vitt eller möjligen rosa, Karlfeldt missade hela den grejen. Om det nu inte var som någon har påpekat att färgval tillhör en nationaldiktares poetiska rättigheter. Jag vet inte, kunde inte fråga, träffade aldrig Karlfeldt.

På topp nu

Idag är jag på topp. God hälsa, bra sömn, vällagad mat, svängrum i tiden och trevliga minnen. Blir framtiden mindre lysande? Det är nog ingen bra idé att vara på topp nu.

Carvingskidornas fel

Jag tar inga risker numera. Inte som när jag var ung, då jag kastade mig utför skidbackarna och sänkte farten genom simpel plogåkning, innan jag kunde svänga. Idag är det annorlunda, nu är jag rädd om höfter, ben, fötter och armar, ja om själva livet. Därför var det klokt att bara ta med längdskidorna till de jämtländska fjällen.

  Ändå kunde jag inte släppa tankarna på gamla tiders fortåkning, inte heller på äldre i Österrike, de som så elegant kryssar nedför Alperna.

  Det var sådana tankar som gjorde att det hände, det som jag lovat mig inte skulle hända. Det krävdes inte mer än några meters promenad från fjällstugan för att nå skidortens uthyrning av slalomskidor. Hur lätt gick det inte att glida in i butiken, ange sin personliga vikt och låta den unga mannen ta fram ett par carvingskidor.

  En halv dags hyra fick räcka. Det räckte.

  Jag tog släpliften tre gånger och föll alla gånger utom den första. Andra försöket hamnade jag på rygg och fick hjälp att komma i stående ställning av två hyggliga personer. Efter tredje avstigningen störtdök jag rakt in i en snödriva, tappade glasögonen och kände ett kraschande ljud i nacktrakten.

  Förödmjukad tog jag mig tillbaka till skiduthyrningen och insåg att övermodiga kärringar inte ska inbilla sig att ingenting är för sent.

  Om det nu inte var carvingskidornas fel? De kanske inte är så bra som folk säger?

Dröm utan sömn

För en tid sedan vaknade jag och mindes att jag drömt att jag inte hade sovit. Det var samma dröm, andra gången i rad. Också i vaket tillstånd brukar jag tänka på sömnsvårigheter.

Chockpris på skumpa

Snabbt som ögat rycker vi till oss tre flaskor champagne. Tre flaskor till priset av två – chockpris. Nu stänger det franska snabbköpet och snart far vi hem till Sverige.

  Framme vid kassan vill man ha fullt pris för flaskorna. Jag protesterar men kassörskan vill att jag vänder mig till informationsdisken. Där får jag veta att återbäringen ska komma som en check på posten – om man är trogen kund och har trohetskort ”carte de fidélité”, vill säga.

  Visst är jag trogen kund! Ingen har ivrigare än jag slösat bort pengar på getostar, körsbärsmarmelader, lammbiffar och olivoljor i den här utsugarkedjan! Det säger jag inte, jag slår ingen på käften, jag vet hur viktigt det är med hövligheten i Frankrike när man är kund.

-       Hur skaffar jag mig ett sådant här trohetskort?

  Det kan damen i informationsdisken inte svara på, hon vet inte, jag får ett telefonnummer.

  Efter genomliden musik i telefonluren kommer räddningen. En kvinna vill direkt under pågående samtal skapa ett trohetskonto åt mig. Snart kommer, det lovar hon, ja inom en månad, champagneåterbäringen att trilla in i form av en check som jag kan hämta i snabbköpet. Det betyder att jag inom kort, kanske innan jag reser hem, kan inhandla ett par flaskor olivolja och en stor getost för checken.

  Skumpan däremot kan jag inte vänta med. 

Myggfritt i huvudet

Förra sommaren fick vi gäster i båt på ön i Bottenviken. Matkorgar sträcktes upp på bryggan, mousserande vin hälldes upp i glas, lax med illgrön basilika sås serverades som förrätt, oxfilé och rödgrön potatissallad lades upp på tallrikar. Allt passade fint till horisonten. Vi pratade och skrattade, klockan blev åtta på kvällen.

  Men aldrig att vi viftade med armarna! Vi tänkte inte på myggen – den fick inte plats i huvudet.

Sluta tramsa, kvotera!

Glad nyhet: kvinnor ska kvoteras in i franska bolagsstyrelser. En ny lag som innebär detta trädde i kraft den 1 januari 2011. Frankrike har enligt uppgifterna i teve igår haft ett nordiskt land som modell. Gissa vilket? Norge såklart.

  I Sverige liksom i de flesta andra länder tjafsas fortfarande om att det är kompetens som gäller. Javisst men det är väl bara att plocka fram de kompetenta kvinnorna då! Låt inte diskussionen avstanna vid kompetenstramset hela tiden.

Glad på kvinnodag trots allt

Om det vore val i Frankrike idag skulle Marine Le Pen, ledare för Frankrikes högerextrema parti Nationella fronten, besegra Nicolas Sarkozy i första omgången. Det visade en opinionsmätning publicerad för några dagar sedan. Le Pen skulle få 23 procent av rösterna mot bara 21 för president Sarkozy.

  I Sverige är det inte mycket bättre. Jimmie Åkesson trodde nyligen att regeringens och miljöpartiets överenskommelse om migrationspolitiken på sikt kunde gynna Sverigedemokraterna.

  Man måste ändå vara glad, eftersom det är kvinnodag.

Se framåt på kvinnodag

Av barnaårens mat minns jag inte mer än ”bryta”, tunnbröd i varm mjölk. Inte heller kan jag erinra mig mycket av vuxenårens matlagning: kanske blodpudding, fiskpinnar, chili con carne och köttsoppa på burk…

  Vem bryr sig. 

  Nu gäller det att se framåt: skaldjur, ett glas Soave och svarta små chokladmousser.

I ett franskt snabbköp

I ett franskt snabbköp går det långsamt. Kassörskorna tar tid på sig, de pratar med sina kunder. Själv skyndar jag mig, tar mig snabbt till vågen när jag märker att jag glömt att väga äpplena. Jag vill inte öka lidandet för medmänniskorna bakom mig i kön.

  Efter bara några minuter når jag kassan igen och fumlar med kreditkortet.

-       Ta den tid ni behöver, säger den unga kassörskan. ”Prenez votre temps.”

  Hon vill att jag ska lugna ned mig en smula.

Vad är det för ordning?

Man kan inte gå in i ett finskt konditori och beställa en finsk pinne, inte heller en pain riche i ett franskt bageri. Vad är det för ordning?