God Jul och så vidare

Löjrom, mumma, torkat renkött o.s.v. God Jul.

Bra sagt

Ola Larsmo fyller 55 år och gratuleras i Dagens nyheter. På frågan vad han saknar i kulturdebatten svarar han:

  ”Fördjupningar om viktiga frågor och förståelse av historia. Hur många vet att Sverige firade 90 år som demokrati förra året? Vi har inte ’fått’ vår demokrati, vi har kämpat för den. Och nu har det glömts bort. Sådant retar mig.”

  Ola Larsmo har skrivit den kritikerrosade ”Förrädare”, en spionroman om Sverige under andra världskriget. Han har också skrivit ”Djävulssonaten”, en essä om Bollhusmötet i Uppsala 1939, då en grupp Uppsalastudenter protesterade mot att ta emot några få judiska flyktingar.

Vintermörker

Fogarna i det europeiska bygget håller på att lossna.  Eurogemenskapen, som bygger på principen ”en för alla, alla för en”, håller på att bli ”ingen för alla, var och en för sig”.

  Det befarade Göran Rosenberg i morse i God morgon världen i P1, och han är inte ensam om att tänka så.

  Ändå vågar han satsa en flaska champagne på att Europabygget står kvar till kommande årsskifte, och han hoppas att det inte bara kommer att gälla fasaden. 

  Vi är fler som hoppas.

  På nyheterna meddelade man också att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet i Sverige enligt senaste SIFO-mätningen,10 procent av de tillfrågade (det var nog järnrören som gjorde susen).

  Det är precis som i Frankrike inför senaste presidentvalet: Främlingsfientliga Marine Le Pen kom på tredje plats efter Hollande och Sarkozy. Man trodde inte att det var sant. Inte i tänkarlandet Frankrike, filosofernas land.

  Nu har syndabockstänkandet trängt in i Sverige också. Vågar man alls tro på en ljusning?

  

Hotet från fjärran länder

Har Sverigedemokraterna ändrat sig? Förvånad lyssnar jag på P1-morgon strax före nio, då Mattias Karlsson intervjuas om svenskheten. För ovanlighetens skull påstår han inte att muslimerna är problemet, vilket hans parti annars tjatar om hela tiden.

  Nej, istället säger Mattias Karlsson att Sverigedemokraterna vill undvika att ta hit ”stora mängder av människor från väldigt avlägsna delar av världen”. För det är då problemen uppstår.

  Vad menar han? Tänker han på Nya Zeeland? Är deras befolkning verkligen intresserade av att flytta hit? Eller avser han Fiji? Håller dessa öbor i Stilla havet på att packa väskorna för avfärd till Sverige? Eller kommer hotet bortifrån Vancouver och San Francisco?

  Då måste det vara lugnare att välkomna länder som ligger närmare oss, tänker han väl. Turkiet, Rumänien och Libyen? Ja, det måste vara så han tänker.

London i december

Konstfärdigt i London

I London i december var det mycket som var franskt. Ibland franskare än i Frankrike. Som på matkedjan Le Pain Quotidien där kaffet på maten serverades i franska stora frukostkoppar (bols) utan öra - fast det inte var morgon, utan kväll. Men man kanske inte ska vara för petig. Det viktiga är intentionerna.

  I London rådde också en italiensk trend. På restaurangen Jamie’s Italian hängde skinkorna så tätt i taket att man trodde sig delta i en teveinspelning av Solens mat med Bo Hagström. Och bröden vid borden var lika konstfärdigt arrangerade som ett stilleben från renässansen. Är det så det går till i själva landet? Man undrar.

  Alldeles genuint kändes det däremot att lyssna till känslosamma musiken från Amerika. Över hela London hördes Dean Martins röst: Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow………………..