Carvingskidornas fel

Jag tar inga risker numera. Inte som när jag var ung, då jag kastade mig utför skidbackarna och sänkte farten genom simpel plogåkning, innan jag kunde svänga. Idag är det annorlunda, nu är jag rädd om höfter, ben, fötter och armar, ja om själva livet. Därför var det klokt att bara ta med längdskidorna till de jämtländska fjällen.

  Ändå kunde jag inte släppa tankarna på gamla tiders fortåkning, inte heller på äldre i Österrike, de som så elegant kryssar nedför Alperna.

  Det var sådana tankar som gjorde att det hände, det som jag lovat mig inte skulle hända. Det krävdes inte mer än några meters promenad från fjällstugan för att nå skidortens uthyrning av slalomskidor. Hur lätt gick det inte att glida in i butiken, ange sin personliga vikt och låta den unga mannen ta fram ett par carvingskidor.

  En halv dags hyra fick räcka. Det räckte.

  Jag tog släpliften tre gånger och föll alla gånger utom den första. Andra försöket hamnade jag på rygg och fick hjälp att komma i stående ställning av två hyggliga personer. Efter tredje avstigningen störtdök jag rakt in i en snödriva, tappade glasögonen och kände ett kraschande ljud i nacktrakten.

  Förödmjukad tog jag mig tillbaka till skiduthyrningen och insåg att övermodiga kärringar inte ska inbilla sig att ingenting är för sent.

  Om det nu inte var carvingskidornas fel? De kanske inte är så bra som folk säger?