 |
| Pasteis de nata, mums. |
En fördel med Lissabon på vintern var att man kunde lämna de tröttsamma broddarna hemma. Ett paraply räckte. Med ena handen stoppade man i sig de portugisiska bakverken av smördeg och äggkräm ”pasteis de nata”, med den andra höll man fast i paraplyet.
För att få något mer närande i kroppen fanns restauranger som serverade soppa på kokt vatten, vitlök, bröd, pocherat ägg och koriander ”sopa del Alentejo”, helt i min filmhjälte Bruno Ganz stil, han som spelade sjöman i ”Den vita staden”, en film om just Lissabon. Jag fick aldrig syn på Bruno, han dog ju för några år sedan.
Inte heller såg jag skuggan av den portugisiske författaren och nationalhjälten Fernando Pessoa, en av huvudpersonerna i José Saramagos roman ”Året då Ricardo Reis dog”. Pessoa dök aldrig upp på mitt hotellrum, han satt inte på sängkanten så som han gjorde i Saramagos roman. Visserligen dog Pessoa 1935, men han var ju avliden också i Saramagos roman? Kanske måste man vara nobelpristagare för att få ha hjältar för sig själv i sovrummet?
 |
| Inget rött slott, bara gula vagnar |
Jag missade också kungens röda slott som Karlfeldt diktar om: ”I Lissabon där dansa de på kungens röda slott.” Det berodde på att slottet förstördes i den stora jordbävningen 1755, men inte bara på det. Slottet var nämligen inte rött, utan vitt eller möjligen rosa, Karlfeldt missade hela den grejen. Om det nu inte var som någon har påpekat att färgval tillhör en nationaldiktares poetiska rättigheter. Jag vet inte, kunde inte fråga, träffade aldrig Karlfeldt.
Jag har nog bara träffat okända hjältar. Och så Neil Youngs "Unknown legend", fast jag tror hon innehåller en liten bit av oss all.
SvaraRaderaNu fattar jag, det är inte Neil som är kvinna utan den okända. Trodde att du trasslat till vokalerna.
SvaraRaderaJag har aldrig varit i Portugal. Ska nog försöka hinna dit någon gång. Men jag är inte så kulturell och har inte några hjältar, kända eller okända, att leta efter. För mig får det bli bakverk och soppa för hela slanten.
SvaraRadera