Heliga Birgittas ilska

En liten del av påvepalatset i Avignon.

Vackert och lyxigt är det, påvepalatset i Avignon i södra Frankrike från 1300-talet! Stort som fyra gotiska katedraler byggdes det på gott avstånd från stadens invånare, som under den påvliga tiden föstes bort från centrum.

 Heliga Birgitta hade ett horn i sidan till påvarna i Avignon. Tillsammans med Heliga Katarina av Siena skickade hon inlagor till en av dem, Gregorius XI, och krävde att påvedömet skulle flytta tillbaka till Rom.

  Birgitta var nämligen arg på påvehovets livsföring. Fester en gång i månaden, låg moralisk standard, sedeslöst liv, bristande fromhet bland pilgrimerna. I påvarnas omgivning rådde girighet, ärelystnad och lyx - samtidigt som folket gick under i digerdöden. ”Förnya andligheten”, löd kravet från de båda kvinnorna!

  Jag förstår Heliga Birgittas ilska. Att dessutom bara karlar fick sitta vid det påvliga matbordet gjorde väl inte saken bättre. Bra att hon rev i!

Det bortglömda kaffet

Nu längtar vi efter det enkla

Jag vill dela med mig av den trendspaning som jag har ägnat mig åt under en längre tid, och  jag använder pulverkaffe som exempel. Återgången till pulverkaffe, som jag hävdar att vi är på väg till, handlar om att vilja leva i enkelhet, något som vi alla har längtat efter.

  Jag tror nämligen inte att vi längre vill slösa pengar på att gå in i specialbutiker och välja mellan olika färgglada nespressokapslar av miljöfarligt material och därtill tillhörande maskiner. Inte heller kommer vi att bli upphetsade av att gå in i butiker, där expediterna bär kläder i samma färg som café au lait och bjuder på choklad i matchande ton. Längtan efter det nyenkla gör att vi också vill avstå från mjölkskummare och hela-bönor-maskiner, eftersom den maskinella utvecklingen har blivit för dyr och komplicerad för oss människor.

   Istället upptäcker vi det bortglömda pulverkaffet och inser hur enkelt det är att röra ut det i hett vatten. Ingen speciell utbildning till barista krävs. Om vi vill ha mjölk i kaffet går det hur fort som helst att skumma den i kastrull med en vanlig stålvisp.

  Blandningen kan vi fortsätta att kalla caffe latte om vi vill, eftersom caffe latte betyder kaffe med mjölk.

Att laga mat går inte fort

Jag visste nästan direkt att jag skulle få mothugg. Så fort som jag refererade till statistiken från OECD, Society at a Glance, den som visar att fransmännen bara lägger ned 48 minuter per dag på matlagning, blev jag motsagd.

-       Det stämmer inte, det går inte.  Tänk dig, bara att laga en Cassoulet tar fem timmar, säger min granne vid bordet, en äldre man från byn.

Cassoulet tar tid. Den på bilden är fusk. Konserv!

  Vi sitter och äter vid långbord i skolan, en söndagslunch för ungefär 60 personer. Vi börjar med en sallad i rött och grönt, går vidare med pasta, tomatsås, riven ost och starka korvar, avslutar med ost och fruktsallad - och till sist kaffe.  Som dryck bjuds rödvin, Fanta och vatten. Före lunchen har vi stått på skolgården och applåderat vinnarna i en löpartävling, och alla har vi druckit välkomstdrink, betalad av borgmästaren. Även vi som bara gick en promenad med barn och hundar blev bjudna.

  Cassoulet, den rätt som bordsgrannen pratar sig varm för, består av kött, korv och vita bönor, och den tar förstås sin modiga tid att göra om man inte fuskar och köper konserv, vilket jag har gjort ibland, men det för jag inte på tal. Dessutom påpekar min granne att det tar en stund att förbereda förrätt och efterrätt, och då kan ju vem som helst förstå att 48 minuter inte räcker långt.

  Alltså måste OECD- statistiken vara fel, menar bybon, om det inte är så att parisarna med sitt matslarv får ned totaltiden till 48 minuter per dag.

 Jag är böjd att hålla med alla tolkningar, matt efter promenaden, den långa lunchen och övertygande argument. Statistik ska man aldrig lita på.

Snart stiltje i Bottenviken

Snart är den här – sommaren. Då är man inkapslad på ön i Bottenviken. Dagarna liknar varandra: man vaknar, rensar blåbär, skrapar åror, äter fil med mysli, lyssnar på radion och somnar. Jäktet kvar på fastlandet. Myggplågan? Oviktig.

Fniss på franska Ikea

Jag blir alltid lika full i skratt när jag går på Ikea i Frankrike. Min munterhet har ingenting att göra med Kamprads undanhållna pengar i Lichtenstein, det är ingenting att dra på munnen åt, nej uppsluppenheten handlar om badrumssvampen Njuta, bäddsoffan Lycksele, förvaringskorgen Kusiner, det säkra hyllsystemet Trofast, väckarklockan Kvarta och kryddburken Rajtan.

  Ingen människa i världen utanför den svenskspråkiga, och knappt vi ibland, kan förstå varför grejerna heter som de gör! Det är bara så skojigt att föreställa sig hur obegripliga dessa namn måste te sig utanför Sverige.

Ikea, vägen till skratt

  Att låta varorna behålla sina ursprungsnamn är en fiffig idé (lönsamt också att inte behöva märka om), som har gjort vårt exotiska land känt över hela världen och får folk att stå i kö för köttbullar och potatismos.

  Det är bara en sak som jag har svårt att förstå. Varför heter papperskorgen Fniss?

  Men roligt är det. 

Franskt förslag om sexköp

I franska media kunde man häromveckan läsa om ett franskt förslag till ny sexköpslag: kunder till prostituerade ska dömas till fängelse och böter.  Förslaget står att läsa i en rapport skriven av den socialistiska parlamentarikern Danielle Bousquet och kollegan Guy Geoffroy från det borgerliga regeringspartiet. Förslagsställarnas budskap är klart: ingen har rätt att köpa en annans kropp.

  Författarna hänvisar till den svenska sexköpslagen från 1999, som var den första att kriminalisera kunderna. När den svenska lagen blev känd var det många som drog på munnen, men nu finns likande lagar i Finland, Norge och på Island.

   Den franske inrikesministern verkar inte tänd på idén. I en tidningsintervju i Midi Libre säger han: ”Det är svårt att kriminalisera kundens handling när prostitution i sig självt inte är brottsligt”.

  Kanske kommer de franska rapportförfattarna att få rätt ändå, förr eller senare. 

Glad långfredag!

Franska folkhälsan ute och går

Nu är det vår på allvar i södra Frankrike. Det märks inte minst på fotvandrarna som dyker upp - i byarna, på fälten och i bergen.  Överallt ser man dem, i stora eller små grupper. Kvinnor, män, barn, hundar – alla promenerar, fast mest pensionärer. Precis som i Sverige är det angeläget att mota sjukdomar och annat elände med motion.

Nära sex miljoner fransmän ägnar sig åt fotvandring enligt dagstidningen Midi Libre

Känna sig hemma fast världen förändras

  Ingen fråga väcker mer känslor än rörligheten över gränserna. För någon vecka sedan lade den franske inrikesministern Claude Guéant fram ett förslag om att begränsa invandringen, vilket gjorde att han genast hamnade i hetluften. Och alldeles nyss påstod samme Guéant att fransmännen ibland kan få en känsla av att de inte längre känner sig hemma i sitt eget land.

  Det senare yttrandet blev livligt kritiserat av en av hans borgerliga partikamrater, som mycket riktigt påpekade att uttalandet kunde uppfattas som sårande hos immigrantgrupper. Statschefen Sarkozy försökte släta över det hela genom att säga att inrikesministerns yttrande nog hade förvrängts, vilket kanske är en statsministers plikt att säga när det gäller ett yttrande från den egna regeringen.

  Men detta ständiga utpekande av immigranterna! I Frankrike, i Sverige, i Finland, i världen! Inte kommer vi någonsin att kunna stänga in människor bakom nationsgränserna? Vi måste kunna känna oss hemma trots att världen förändras.

Tomrum i huvudet

Det är fullt av tomrum i huvudet, det är inget konstigt med det.

  Att köpa en bok för att strax därpå upptäcka att man har läst den, det hör till vanligheterna. Samma sak med att hyra samma film två gånger, man förstår direkt från början om man har sett den tidigare.

  Men när jag såg filmen Babel med Brad Pitt och Kate Winslet visste jag inte ens i slutet om jag hade sett filmen tidigare. Och när jag nyss började läsa om novellsamlingen Heat av Joyce Carol Oats kände jag inte alls igen texten, fast jag mycket väl minns att jag gillade boken.

  Har tomrummen ändrat plats i huvudet?

Kvicka i köket - långa måltider

Bara 48 minuter om dagen ägnar fransmännen åt att laga mat. Denna uppgift presenterade OECD den 12 april i en rapport kallad Society at a Glance. Till och med svenskarna ägnar mer tid åt matlagning, hela 62 minuter per dag. Rekordet bland OECD-länder slår Turkiet med sina 74 minuter per dag. Vilken besvikelse för oss som tycker att fransmän är världsmästare i gastronomi!

Kanske musslor? Går ganska fort, men tar tid att äta.

  Men ändå - den franska äran räddas genom att de tar hem spelet vid själva måltiderna. De tillbringar mest tid av alla OECD-länder vid bordet. Med hela två timmar per dag slår Frankrike rekordet i att äta och dricka: någonting litet före maten, en enkel förrätt och som avslutning en frukt som dessert. Det får samvaron och pratet att dra ut på tiden. Vilket avundsvärt liv. 

Lättare uthärda finska

På söndag den 17 april är det riksdagsval i Finland. Franska radion hade av den anledningen inslag om det politiska partiet Sannfinländarna och om faran med de europeiska extrempartiernas framväxt. På franska översätts partinamnet med les Vrai Finlandais, alltså de riktiga finländarna.

  På något sätt kan jag lättare uthärda den finska beteckningen för partiet, Perussoumalaiset, eftersom jag inte förstår språket.

Långt liv med skratt och gurkmeja

Litet brist på gurkmeja - inte mycket att tala om

Hur ska jag få ett långt liv? Kanske i senaste laget att ta itu med saken, men det är först nu jag har tid och snart kan det vara för sent. Dessutom hör jag antagligen till gruppen norrbottniska kvinnor som har en lägre medellivslängd än genomsnittet, åtminstone enligt SCBs pressmeddelande från mars 2011.
  Desperat söker jag vägledning på nätet: undvik kolhydrater, ät måttligt med socker, sitt inte still, skratta mycket, rök inte, använd flytväst på sjön och drick aldrig mer än tre glas vin per dag! Så här långt är jag räddad, bara ett fel: för mycket kolhydrater.

  De goda råden hetsar mig vidare. I en tidningsartikel står att frukt, bär och grönsaker i starka färger är särskilt bra för hälsan. Jag läser: tranbär botar urinvägsinfektioner, röd paprika håller cancern stången, rosmarin förebygger alzheimer, gurkmeja håller leversjukdomarna borta, blåbär skyddar ögonen och tomater minskar risken för benskörhet.

  Jag pustar ut. Allt är inte nattsvart. Visserligen för mycket kolhydrater och för litet gurkmeja, men det är inget att tala om.

Livet - underbart?

Lika härligt i motlut?

Om någon skulle fråga mig hur livet är - i det ögonblick som jag sätter mig på cykeln en morgon och flyger iväg i det milda solskenet med blicken riktad mot ett gröngult fält, då skulle jag svara: underbart. Livet är underbart!

  Om någon ställer samma fråga senare i den sega uppförsbacken blir svaret ett annat. 

Franskt slöjförbud på måndag

På måndag, den 11 april, träder det franska slöjförbudet i kraft. Det innebär att ingen får bära heltäckande slöja på offentliga platser: gator, skolor, sjukhus m.m.

  Motivet är att ett dolt ansikte inte är förenligt med frihetens principer och mänsklig värdighet.  Enligt dagstidningen La Liberation kan påföljden bli böter om högst 150 euro för den person som inte vill avtäcka sitt ansikte eller avlägsna sig från en offentlig plats. Den som inte följer lagen kan också bli dömd till att genomgå en kurs i medborgarskap.

   Fransmännen har fler förslag att vänta i samma riktning, åtminstone om regeringspartiet UMP får som det vill. Häromdagen presenterades 26 punkter med olika åtgärder för att hålla isär religion och offentlig verksamhet: Bland punkterna finns böneförbud på allmän plats, förbud att bära religiösa symboler i skola och förskola och förbud att specialbehandla kött i matbespisningar.

  I mediedebatten går åsikterna isär. Många anser att regeringspartiets förslag har skapats för att fånga röster från det extrema högerpartiet Front National inför presidentvalet 2012 och menar att det gott och väl räcker med den befintliga lag från 1905 som värnar om konfessionslösheten i Frankrike.

Kulturen som kommer från kylan

Mazetti fascinerar. Artikel i Midi Libre. Photo DR

Lördag den 9 april kommer den svenska författaren Katarina Mazetti på besök till den sydfranska staden Nîmes. Det står att läsa i lokaltidningen Midi Libre. Besöket sker med anledning av den nyss avslutade bokmässan i Paris, le Salon de livre som i år hade nordisk litteratur som tema. Hennes bok Grabben i graven bredvid, Le mec de la tombe d’à côté har sålts i 400 000 exemplar i Frankrike. Förutom besöket av Katarina Mazetti har biblioteken och en biograf i staden aktiviteter på temat ”Kulturen som kommer från kylan”. Bland annat visas Ulf Malmros och Fredrik Edfelts film Den bästa sommaren, Un été suédois. 

Fransk slaktare räddar humör

Det kan bli dyrt att använda slaktaren som humörvändare

När allt går åt pipan och förkylningen är på väg in i kroppen är det bara min franska slaktare som hjälper. Min slaktare har inte blod på förklädet, han är smärt och prydlig, klädd i rock av ljusblårandig bomull utan fläckar. Håret grått och kortklippt. Han ser mig i ögonen.

  - Vem står på tur? Madame är det ni?

 Han bankar ut kalvskivorna tunt till min saltimbocca, ger mig en salviakvist – han vill inte att jag ska behöva gå till grönsaksaffären för en salviakvists skull - och han säger att en torkad skinka från Cevennerna skulle passa bra till kalvskivorna.

  Jag hör till de utvalda i den här butiken. Det gör alla kunder. Slaktaren, hans fru och deras medarbetare kan rollfördelningen och sätter artigheten i centrum när de betjänar oss.

En croissant kan ibland vara räddningen

  Vem som ska betala är också självklart. Tyvärr. Ibland blir det dyrt att använda slaktaren som humörvändare. Hans stora utbud av oxfiléer, korvar, kycklingar och kalvstekar sliter på ekonomin.

  Då kan det vara billigare att köpa en croissant som tröst.  Är bakverket lätt, glänsande och har smak av smör kan det eventuellt ersätta slaktarbesöket. 

Inte bara Stieg Larsson

Fokus på nordisk litteratur i Frankrike

Överallt skyltas det med franska översättningar från de fem nordiska länderna. Det är resultatet av den stora bokmässan Salon du livre som avslutades den 21 mars i Paris och hade nordisk litteratur som tema. Som synes är det inte bara svensken Stieg Larsson som exponeras, även om hans Millenium-serie har nått rekord i Frankrike med över en miljon sålda exemplar. Också andra svenska författare syns i skyltningen, förutom de på bilden Per Olof Enquist, Sara Stridsberg, Annika Thor och Johan Theorin - och många andra. 

Mankell, Gustafsson, Mazetti, Schwarz......

Hummer i Boston

Ketchup viktigt i Amerika

En gång i hummerstaden Boston på den amerikanska östkusten gick vi på restaurang för att äta just hummer. Först kom ketchupen, sedan huvudrätten: hummerbitar i majonnäs placerade i ett stort korvbröd med riven vitkål som tillbehör. 

  Ideligen snodde den glade servitören runt vårt bord för att försäkra sig om att vi hade det bra, att allt var som det skulle, att vi trivdes.

  Javisst hade vi det bra, det intygade vi hela tiden. Vi mådde fint, allt var okej, just fine.

  Möjligen var maten inte som vi hade tänkt oss, men det sa vi inte.