 |
| Det kan bli dyrt att använda slaktaren som humörvändare |
När allt går åt pipan och förkylningen är på väg in i kroppen är det bara min franska slaktare som hjälper. Min slaktare har inte blod på förklädet, han är smärt och prydlig, klädd i rock av ljusblårandig bomull utan fläckar. Håret grått och kortklippt. Han ser mig i ögonen.
- Vem står på tur? Madame är det ni?
Han bankar ut kalvskivorna tunt till min saltimbocca, ger mig en salviakvist – han vill inte att jag ska behöva gå till grönsaksaffären för en salviakvists skull - och han säger att en torkad skinka från Cevennerna skulle passa bra till kalvskivorna.
Jag hör till de utvalda i den här butiken. Det gör alla kunder. Slaktaren, hans fru och deras medarbetare kan rollfördelningen och sätter artigheten i centrum när de betjänar oss.
 |
| En croissant kan ibland vara räddningen |
Vem som ska betala är också självklart. Tyvärr. Ibland blir det dyrt att använda slaktaren som humörvändare. Hans stora utbud av oxfiléer, korvar, kycklingar och kalvstekar sliter på ekonomin.
Då kan det vara billigare att köpa en croissant som tröst. Är bakverket lätt, glänsande och har smak av smör kan det eventuellt ersätta slaktarbesöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar