Blev inte som tänkt

Simbassäng tänkt för barnen

  Det är dyrt att bo i Le Corbusiers märkvärdiga hus i Marseille. Skyltarna i foajén visade mest välavlönade yrken: advokater, reklambyråfolk, arkitekter.  

  Så var det inte alls tänkt från början.

Le Corbusiers hus med 337 lägenheter

  Idén med Cité radieuse eller l’Unité d’Habitation som huset också heter, var att skapa bostäder för fattiga familjer som hade drabbats av bombanfallen i le Vieux Port (gamla hamnen) under andra världskriget. De ledande politikerna i staden kallade då på den schweiziske arkitekten Le Corbusier.

  Le Corbusier såg en möjlighet att skapa ett nytt sätt att leva i en storstad. Hans idé gick ut på att samla bibliotek, kontor, restaurang, butiker och bostäder i en och samma byggnad, allt förenat med inomhusgator där hyresgästerna kunde prata med varandra och knyta kontakter. Stora grönområden och lekplatser koncentrerades till den frigjorda marken under och runt den stora byggnaden.

   Så var det tänkt. En bra bostadsmiljö också för mindre bemedlade.

  Men om grundidén inte håller hela vägen? Är det inte då smartare att använda sig av de små stegens filosofi, att utveckla idéer i liten skala istället för att slå på stort? Kanske blir resultatet mer träffsäkert.

Tjafs om skyltar

Det är konstigt med Frankrike ibland. I flera veckor har tidningarna förstasidorna handlat om vad folk tycker om ett antal nyuppsatta varningsskyltar på vägarna. Skyltarna gör trafikanterna uppmärksamma på att hastighetskameror förekommer. Bevisligen har dessa skyltar, sedan de satts upp, minskat hastigheten med 10 km/t. Ändå ska det tjafsas, upp på högsta politiska nivå, om de ska finnas kvar eller tas ned.

  Jag tycker att det är bra att folk blir uppmärksamma på att det finns kontroller och att de tar tillfället i akt att köra lagligt. I den här typen av frågor måste man väl ändå lämna folkopinionens åsikter utanför (utom min egen synpunkt förstås.)

Ifrågasatt dopp

Medelhavet vid Porquerolles i Provence

Det var fint – Medelhavet. I blekt blå nyanser låg det där, lockande, och jag tog ett dopp i det 19-gradiga vattnet.

  Men efter att ha promenerat tillbaka till bilen, betalat parkeringsavgift, tvingats punga ut med motorvägsavgifter på hemvägen och svettats i bilköer undrade jag om doppet var värt resan.

  Ja, doppet var värt resan.

Fest för skrynkliga ärtan

Att det glänsande röda körsbäret hyllas med fester och avsmakningar, det förvånar mig inte. Men att fira kikärtan? Tänk er att anordna ett party för en skrynklig böna i dagarna tre? Med kabaré och andra förlustelser.

  Det kan man bara göra i livsnjutarlandet Frankrike.

Fest för kikärtan, le pois chiche

Ingen ordning på vita städer

Vita fasader i Marseille

Hur vit ska en stad behöva bli för att få kalla sig Den vita staden? Alger och Casablanca är två klassiker i genren, det är däremot inte Marseille, vilket måste vara en miss av stora mått. Marseille är bevisligen vit, se fotot.

  Och som om fasadernas blekhet inte skulle räcka, spelar dessutom fotbollslaget Olympique Marseille i kritvita byxor.

 Var finns ordningen? 

Inte ett dugg dystert i Bilbao

Vid floden ligger museet och glänser

Det skimrar och bubblar om Guggenheimmuseet. Blänkande, mjukt och silvergrått ligger museet vid stranden av floden Nervión och ser ut som en blomma av metall. Man blir litet sprallig vid åsynen av museet och den känslan gäller också för resten av staden. Bilbao i nordvästra Spanien ståtar med en spännande arkitektur och har en storstadspuls som överraskar. Massor med affärer finns här, och längs gatorna finns fullt av barer, där man kan äta sig mätt på pintxos, baskiska tapas, och dricka rödvin. Bilbao är inte alls dystert, som en del säger.

  Inne i det världsberömda museet, som är stadens dragplåster, möts man av ett vrålande ljud, som kommer från en av utställningssalarna. Obegripligt och eggande på samma gång, man fattar ingenting, och det är som det ska vara i ett museum för modern konst.

Som en blomma i titan

Färglatt i Atlantstaden Bilbao

  Allteftersom man rör sig uppåt i huset glömmer man den formrika byggnaden, och på tredje våningen är det en utställning om konst före andra världskriget som fångar intresset. Utställningen, som slutar i maj, visar bland annat målningar av Picasso, Miró, Léger och dessutom några av de fascistiskt influerade artisterna, vars namn man ju aldrig har lagt på minnet, förutom Leni Riefenstahl, vars film från OS i Berlin 1936 visas.

   Museet ritades av den amerikanska arkitekten Frank Gehry 1997 och byggdes i metallen titan, samma material som används i propellrar, riggar och andra båtdelar. Tekniken att bygga stort i metall fanns redan tidigare i Bilbao, som hade en blomstrande skeppsbyggarindustri fram till 1970-talet. När näringslivet sedan kom att genomgå en stark nedgång ersattes industrin av bland annat konstnärlig verksamhet. Skeppsbyggarkonsten fick på så sätt sin fortsättning i tekniken att bygga ett hus för konst, i form av denna ovanliga skapelse.

Inte en dag för tidigt

Körsbär och aprikoser kom tidigt i år

Där ligger de, fullt exponerade i all sin glans. Redan för tre veckor sedan fanns körsbären att köpa. Inte en dag för tidigt, tycker jag. De franska fruktodlarna däremot är mindre entusiastiska för en förtida skörd av frukt och bär, i år beroende på det varma aprilvädret, eftersom konkurrensen med Spanien sänker priserna. Jag frågar frukthandlaren på torget om han säljer spanska körsbär.

  - Ställ inga frågor om spanska bär, jag svarar inte, säger han illmarigt.

  Istället ger han mig en påse med de inhemska röda bären och hämtar en ask med franska jordgubbar.

  Och det är som det ska vara. Jag har själv inte några problem med nationalismen när det gäller frukt och grönsaker. Bara svenska jordgubbar duger när det är säsong. Och tomaterna, de ska komma från Tornedalen. 

Vilka vinner på affären Strauss-Kahn?

I bestörtningen över valutafondschefen Dominique Strauss-Kahns häktning i USA spekuleras det till höger och vänster i de franska medierna. Vem vinner på affären frågar man sig? Ledarskribenten i tidningen Midi Libre skriver idag, inte oväntat, att det regerande högerpartiet UMP kan komma att dra nytta av anklagelserna mot den socialistiske Strauss-Kahns.

  En anledning är att Sarkozys rykte som bling-bling-president bleknar i jämförelse med valutafondschefens påstådda livsstil. En annan anledning är att regeringspartiet UMP kan passa på att sopa till socialistpartiets självpåtagna image av moral och dygd.

  En som däremot förlorar på saken är Marine Le Pen, den kvinnliga ledaren för extremhögern, menar Midi Libres ledarskribent. Hon kommer att förlora en bra måltavla, nämligen en socialist som symboliserar rikedom, överklass och internationella värderingar.

  Men just nu uttalar sig få politiker, även om medierna flödar av frågor och försök till svar.

Dyra kostymer inte det värsta

Varför köper en valutafondschef kostymer för 35 000 dollar?  Per styck. Och varför är samma högt uppsatta tjänsteman så oslug att han antastar en städerska på ett hotell i New York? Just när han ska hem till Paris och kanske meddela att han ställer upp som presidentkandidat?

  Det handlar om Dominique Strauss Kahn, DSK i Frankrike, som är chef för internationella valutafonden med säte i Washington och en möjlig presidentkandidat för franska socialistpartiet PS i valet 2012.

  Uppgifterna om kostymerna har publicerats av tidningen France Soir, som visserligen medger att skräddaren, som påståtts ha anlitats, också syr upp kostymer för bara 7 000 dollar, men ändå? Det handlar i alla fall om ett spann mellan 45000 och 225 000 svenska kronor. För en kostym. Om det nu är sant. Dominique Strauss Kahn har häromdagen stämt France Soir för felaktiga uppgifter om kostymerna och skräddaren.

  Nyheten om det påstådda sexöverfallet meddelades av New York Times och vidarebefordrades av andra medier nu på morgonen. Dominique Strauss Kahn greps igår kväll på Kennedyflypplatsen i New York då han var på väg till Paris och redan satt i flygplanet. Han fördes sedan till en polisstation i Harlem.

  Det här är skakande nyheter. Att en person som bär dyra kostymer inte kan ställa upp för ett socialistiskt parti, det må så vara. Men att bli anklagad för sexövergrepp, om det nu visar sig vara sant, det kommer att ta hus i helvete.

  Sensmoral. Se upp, Juholt! Köp ingen kostym för mer än, låt oss säga, 10 000 kronor! Och akta dig för allt det andra!

Hittad i Spanien

Uppväxt i Kiruna, hittad i Spanien

Vi är många som gillar Kirunaförfattaren Åsa Larsson, och jag har hållit ögonen på henne här i Frankrike för att se om hon finns översatt. Så hittade jag henne nyligen, inte här, utan oväntat på en resa i nordvästra Spanien. Där stod hon, i en butik på en bensinstation, fullt synlig sida vid sida med nobelpristagaren Vargas Llosa. Den bok som exponerades var La senda oscura, Svart stig från 2010.

  När jag sedan letade på nätet fann jag att åtminstone en bok finns utgiven i Frankrike, Horreur boréal eller Solstorm från 2003.

En by för romantiker

Det är färgerna som lockar turister

   Till byn Roussillon i Provence tog den irländsk-franske författaren Samuel Beckett sin tillflykt 1942-1945 under andra världskriget. Han kämpade mot nazisterna i södra Frankrike, där motståndsrörelsen, ”le maquis”, var stark.  Han lär ha nämnt detta i pjäsen ”I väntan på Godot”.

  På Becketts tid var Roussillon inte så översvämmad av turister som idag. Det som lockar dagens besökare är byns vackra färger: husen putsade i gult, ockra, rosarött.  

Den här byn är som gjord för romantiker. På den här typen av platser tar drömmar fart. Måla akvareller, köpa basthatt och bära sandaler. Till dess att verkligheten tar vid, pengarna tar slut och talangen inte räcker till. Men vi turister strömmar oavbrutet till och fortsätter att beundra allt det vackra.

Cykling bra för överlevnad

Cykel i vila

Medelålders proffsigt klädda cyklister möter mig i nedförsbackarna och viftar bonjour när jag kämpar uppför. En kort stund glömmer jag min tunga andhämtning, det är så härligt att säga hej, hej till klungorna av glada kamrater. Sedan känns det som vanligt igen, men jag fortsätter ändå tappert eftersom jag vet att ingen människa överlever utan motion idag. 

Fika på franska

Oskyldigt med små puddingar eller pyttebakelser

 Café gourmand, det är kaffe tillsammans med små efterrätter eller pyttebakelser.  Antingen äter man dessa godsaker som dessert efter en måltid, eller också kan man få dem som mellanmål, un goûter, på eftermiddagen på ett kafé.  Det säger servitrisen på Bengali i Uzès. Då måste det vara sant det jag plötsligt inser – att det går, att det är möjligt att beställa in fika på ett franskt kafé! Det här är en våldsam nyhet för mig, men servitrisen försäkrar att det förstärkta kaffet har funnits i fyra-fem år.

  Förstärkt kaffe eller vad man nu ska kalla det, kaffe med tillbehör – café gourmand - låter kanske inte särskilt upphetsande. Ändå måste detta betraktas som ett paradigmskifte inom fransk matkultur! Alla som har försökt beställa in en kaka, bulle eller tårta på ett franskt kafé vet att det inte går. Man får gärna äta vilket bakverk som helst till sitt kaffe, men bullen till fikat får man själv bära med sig från bageriet. Nu har café gourmand revolutionerat tillvaron, det är åtminstone min syn på saken. Även om tillbehören till kaffet eller teet består av små, små delikatesser.

  Att dessa små rätter har blivit så populära beror enligt servitrisen på att folk vill hålla sig smala och avstå från att äta kaloririka desserter eller dra med sig feta russinbullar till sitt kafé. Folk väljer café gourmand och känner sig mindre skuldbelagda, även om varje liten sötsak kan vara väl så näringsrik. Det är som att välja en sallad till lunch istället för en lagad huvudrätt, säger servitrisen, folk tror att det är bättre för hälsan trots att salladssåserna är feta och salladerna stora.

Salig gröt passar inte i Frankrike

Passar inte till oliver

Jag är frälst på gröt, havregrynsgröt. Det är något saligt med gröten: de soligt ljusa flingorna, doften så ljuv från den varma spisen. Ibland häller jag i en deciliter mörka fiberrika havregryn bland de ljusare, och får då precis den gnutta spänning som behövs.

 Havregryn är nyttigt. Grynen förebygger hjärtsjukdomar och sänker kolesterolhalter. Gröten håller magen i trim. Det är ingenting hotfullt med gröt. Ingenting som man kan få i halsen eller få ont av. Den väcker inga aggressioner. Till gröt passar blåbär och lingon. Eller sylt. Havtorn. Russin och hackad mandel

  Min havregröt ska ätas i Sverige. Jo, jag har träffat på den i Finland, på hotell, men där äts den på ett märkligt sätt utan mjölk som det verkar. Jag har också hittat gröten i USA, i New York en kulen höst. På femte avenyn åt jag ”Oat Meal” med russin och mandel, men den var alltför söt för min smak.

  I Frankrike har jag aldrig mött någon människa som äter gröt. Havregryn existerar, de står i hyllan för hälsokost, men jag har aldrig köpt någon påse. Gröt passar dessutom dåligt ihop med en matkultur där rödvin och oliver ingår, möjligen skulle man kunna äta den på morgonen, men då frestar de guldgula croissanterna.

  Gröt hör ihop med ett svenskt frukost- eller lunchbord, det bara är så.

Vilket språk!

”Ruttna i helvetet.” ”USA naglar fast kräket.” ”Hämnd till slut.” Förstasidorna på Daily News och New York Post kring Usama bin Ladens död påminner om Khadaffis tal i samband med FN-insatserna i Libyen, då han talade om att ”utrota kackerlackorna” och om ”massiv vedergällning.”

  Språkbruket skrämmer.

Jag förlåter Urban V

Högst upp på påvepalatset i Avignon i södra Frankrike

Någon kanske tror att jag är ute efter alla 1300-talspåvar i Avignon. Det är helt fel. Jag vet inte hur Heliga Birgitta tänkte, men själv riktar jag min kritik mot påvarnas hov, framför allt de lössläppta och makthungriga kardinalerna.

  Påvarna, jag kan nästan förlåta dem, åtminstone en av dem, Urban V. Han gick hela tiden klädd i sina gamla klosterkläder i sin iver att vara ett föredöme för sina underställda. Han gjorde på sitt eget sätt vad han kunde för att få stopp på glammet och den överdrivna lyxen vid hovet. Det kan inte ha varit lätt att hålla reda på flera hundra anställda bestående av stökiga kardinaler, jurister, ekonomer, kockar och vininköpare. Urban V hade ju inte tillgång till någon som helst chefskurs av modernt snitt.

  Sedan vill jag påpeka att det inte bara är jag och Birgitta som står för kritiken av livsstilen i Avignon. Även diktaren Petrarca som var väl insatt i 1300-talslivet i staden hade ett horn i sidan till påvekretsens livsföring. Han skrev att det påvliga hovet var ett helvete på jorden, en lastens håla, världens kloak, där det förekom hor, blodskam, våldtäkter och äktenskapsbrott.

  Att påvarna inte lyckades få fason på sina undersåtar kanske inte bara var chefens fel.

Fotnot: Påvarna levde i Avignon i södra Frankrike under 1300-talet efter det att franske kungen Filip IV hade tagit kontroll över katolska kyrkan. De flyttade sedan tillbaka till Rom.

Påvarna rädda för förgiftning

Påvepalatset i Avignon i Provence. 1300-tal

Om påvarna i Avignon hade levt i modern tid hade deras liv varit enklare. På 1300-talet, levde de med en extrem rädsla för att bli förgiftade. Det fanns skäl för deras ängslan. En av dem, Johannes XXII, blev serverad bröd med ett urgröpt förgiftat inkråm, men skurken, en biskop, och hans medhjälpare, upptäcktes.

  Säkert hade de pustat ut om de hade vetat vad framtidens forskare i Lund häromdagen hade kommit fram till. Ett litet lundaföretag, CapSenze presenterade i morgonnyheterna på svenska radion en behändig apparat som kan mäta extremt låga koncentrationer av gifter, virus eller andra ämnen - ett genombrott för svensk forskning.

  För påvarna och deras hov hade det varit en lättnad. Nu fick de skaffa sig komplicerade bordsträd av guldsmide, med grenar av korall och blad av metall. På trädet hängde fossil från fisktänder eller ädelstenar. De här träden skulle röra vid matgästernas rätter och ge utslag om bladen dallrade. Också vinerna måste testas, de prövades först av servitören innan de hälldes upp till gästerna.

 Påvarna i Avignon i södra Frankrike anses ha varit mycket vidskepliga. Litade de inte tillräckligt mycket på Gud på 1300-talet?

  

Fransk första maj

Idag, den första maj, har den tidigare påven Johannes Paulus II saligförklarats i Rom och Marine Le Pen hållit sitt första tal framför Jeanne d’Arc-statyn i Paris. Tusentals deltagare i franska fackföreningar har marscherat längs franska gator med budskapet ”upprätthåll köpkraften” och ”kämpa mot diskriminering”. Den senare uppmaningen riktade sig mot Marine Le Pen, ledaren för det franska högerextremistiska partiet, som i sitt tal försvarade sitt motstånd mot EU, euron och immigrationen .

  Den lyckobringande liljekonvaljen har i vanlig ordning sålts på gator och torg i Frankrike.

Dyr premiär

Premiär för Cavallion-melonen.

Hur snabbt får man handla? Igår passerade vi Cavaillon, melonstaden i Provence. Vi tvärbromsade bilen vid ett stånd med de gula frukterna.

  Det var tur att melonen var god, för så dyr frukt ur gurksläktet har jag aldrig ätit. 126 kronor kostade den, vilket jag förstod först när jag var på väg att betala. 14 euro låter inte så farligt, men det blev en skrämmande upplevelse när jag hade multiplicerat med nio. Jag tröstar mig nu med att melonen är bra för hyn och celltillväxten.