Vänstern vann franskt senatsval

Inte sedan 1958 har vänstern haft makten i den franska senaten, parlamentets överhus. Men i söndagens senatsval hände det.

  - Nu börjar högerns sönderfall, lyder tidningarnas kommentarer.

  Enligt president Sarkozy beror förlusten på den ekonomiska krisen och dessutom på slitningar inom högerpartiet UMP. Det påstås han i alla fall ha sagt under den frukost som varje vecka samlar en grupp av högerpartiets ledamöter.

  Men de flesta anser att förklaringarna till regeringspartiets förlust är de regionala reformer som regeringen har genomfört i Frankrike. Dessa reformer har skapat nya organisationsmönster, som innebär ett större samarbete över kommungränser, mellan regioner och departement samt inom storstadsregioner. Denna förändring har inte uppskattats av dem som väljer ledamöter till senaten, det vill säga franska borgmästare och lokala beslutsfattare.

  Men hur ska man då bära sig åt, undrar tidningen Midi Libre? Hur ska framtidens regionala organisation se ut i ett land som har 36 685 kommuner*, varav 27 396 (74,7%) har färre invånare än 1000 personer? Och det i en tid när också Italien avskaffar kommuner med mindre än 1000 invånare för att spara pengar.

  Kanske behöver reformerna helt enkelt förklaras bättre. Det tror åtminstone den franske utrikesministern Alain Juppé enligt tidningen Le Figaro.

* jämför med Sveriges 290 kommuner.

Fiberfritt

Om vi ska överleva måste vi äta bra mat. Blåbär, gurkmeja, broccoli, fibrer.

  Jag har strävat efter att äta nyttigt. Med undantaget att jag ville tro att två glas vin var lika hälsosamt som ett. Men fullkorn har jag alltid bemödat mig om. Ju fler nyheter inom medicinen, desto större tuggmotstånd. Allt för att hejda kroppens sönderfall.

  Ända tills för något år sedan. Då nyupptäckte jag den franska morgongiffeln, croissanten: glänsande, frasig och lätt. Med smak av smör. Från att tidigare ha sprungit benen av mig för grovt bröd i Frankrike, började jag spana efter bagerier med de bästa croissanterna.

Chokladbröd bidrar till förfallet

  På den vägen är det. I morse föll jag för ett chokladbröd till frukost, pain au chocolat. Inga fibrer märktes. Det brödet ska få många chanser eftersom jag ändå är på väg utför.

Korta resor, en trend

Min granne ville inte följa med sin yngre fru till Fjärran Östern, han hade inte lust att sitta tolv timmar i ett flygplan. Hellre gå ut med hunden.

  Det är inte så att han är rädd för utlandet. I flera år har han jobbat i södra Afrika under en period då många fick halsen avskuren. Men nu är han över 80 och vill motionera sitt husdjur.

New York, för långt bort för Ingmar Bergman 

  Ingen som är äldre vill resa långt. Inte heller Ingmar Bergman. När han blev inbjuden till New York för att ta emot ett pris på Metropolitanoperan skickade han Bibi Andersson istället. Själv stannade han kvar på Fårö istället för att kliva upp på världens mest berömda operascen.

 Ju längre man lever, desto kortare resor. Till slut nöjer man sig med att läsa i soffan.

  En trend att se upp för?

Inte ett ord om kaffeflickor

Ingen skriver om kungen längre. Tidningarna har vänt blad. Nu handlar det om babylycka och någon enstaka gång om monarkins existens, som i den debattartikel i Dagens Nyheter (27 augusti) där journalisten Lena Andersson skrev att monarkin är ett hopplöst föråldrat statsskick. Och visst är det fel att makt och inflytande ska bygga på arv.

  Varför blev jag då så rojalistiskt glad en gång i våras när jag fick syn på den svenska flaggan i södra Frankrike? Hjärtat tog ett glädjeskutt när den blågula fanan vajade utanför Bernadottemuseet i staden Pau. Det var på den plats där Karl XIV Johan föddes. Det måste handla om en ohejdbar primitiv patriotism. 

Här i Frankrike föddes Karl XIV Johan 1763

  Museet var en ren och skär hyllning till det svenska kungahuset med prydliga foton på kungen och Silvia. Kanske hade ryktet om kunglig synd inte nått staden vid Pyrenéerna. Det var bara i svenska tidningar som bilden var solkig och överfylld av kungens förmodade kontakter med en kriminell nattklubbsägare. 

  De franska tidningarna skrev inte ett ord om saken. Det hade de säkert gjort om de inte hade varit så chockade av sin egen franska skandal - den förre IMF-chefen Strauss-Kahns påstådda övergrepp på en städerska i New York. Men nu fanns det inte plats för nyheter från kylslagna platser långt bort.

  Det vackra museet, en byggnad från 1700-talet, var en väl bevarad minnesplats för Bernadottesläkten.  Den såg ut att vara i gott skick och vi berömde personalen för huset. Men museifolket berättade att det saknades pengar till underhåll. Med andra ord, det var som det brukar vara bland kulturarbetare, oro för byggnaders fortbestånd.

  Om själva kungahusets fortsatta existens sades däremot ingenting. Själva uppförde vi oss som lydiga undersåtar, ställde artiga frågor och svalde glatt den okritiska reklam för Sverige som museet försåg oss med.

  Inte med ett ord nämnde vi kaffeflickor. Bernadottes hus var inte rätt plats.

Visst behövs norrlänningen

Vem behöver norrlänningen? Det frågar man i senaste numret av Forskning och Framsteg.  Jag svarar: underhållningsbranschen. I underhållningsfacket är norrlänningen nödvändig.

  I går såg jag filmen Jägarna 2. Den utspelades i det skogrika och vidsträckta landskapet kring Överkalix i Norrbotten, det vill säga i ett av Norrlands fem län. I den här naturen rörde sig norrlänningen hemtamt i terrängbilar, och de hanterade vapen med rutin. Men vad var det för språk som talades?

  Rolf Lassgård talade på det sätt som han brukar: släpigt och sömnigt, accent obestämd.  Han spelade visserligen en polis som återvände från storstaden till sin hembygd, men nog hade det varit trovärdigt med något litet tonfall från trakten.

 Peter Stormare pratade nästan som om han kom från Luleå, ungefär, fast det var från Överkalix som han skulle komma. Men kanske får Stormare prata som han vill eftersom han är berömd.

  Ingen av huvudrollsinnehavarna använde sig heller av jo (på inandning) eller vars, som annars är så vanligt när man framställer en norrlänning.

  Slutsats. Visst behövs norrlänningar. Men inte den äkta, den verkliga. Istället vill vi ha män som spelar rollen av norrlänningen: karlakarlar klädda i rutig skjorta och keps, män som tål kyla och kör skoter och manspersoner som kan hantera ett gevär.

 Hur de de talar? Oviktigt.

Kattfobi

Så här snälla är de inte

Härom veckan var det Hittekattens dag. Bussarna i staden körde omkring med stora foton med katter på. Jag tittade bort. En katt betraktar jag inte i onödan. Det gäller att vara  på sin vakt när man är i närheten av katter. Vara lika vaksam som djuret självt. Så är det att ha kattfobi.

  Min försiktighet har förstärkts av en händelse, som inträffade för något år sedan.  

  En gång när jag sov i mitt franska stenhus noterade jag ett dovt muller utanför sovrummet. När jag vaknade morgonen därpå berättade vår gäst att en okänd katt hade hoppat upp i hennes säng. Katten ville inte lämna huset frivilligt, den fick mycket motvilligt schasas ut genom huvuddörren.

  När vi sitter vid frukostbordet och resonerar om händelsen och frågar oss vilken väg den hade kommit in vänder jag på huvudet. Vem ser jag komma nedför trappan?

  Katten. Kanske en hittekatt. Oerhört långsamt och självsäkert närmar den sig mig, med sina gulgröna ögon. Svansen piskar fram och tillbaka. Tror jag åtminstone.

  Min vanliga kattfobi? Kanske, men jag kan bara tänka på att alla hål i huset måste täppas till. Ovillkorligen. Inga smygande djur får någonsin ta sig in mer.

Världsekonomin fick ingen hjälp av mig

Shoppade för litet i NY

Konsumtionen i USA har vänt uppåt. Den steg med 0.8 procent under juli. Det läste jag i Dagens industri igår.

  Jag pustar ut.

  Ibland har jag fått för mig att det var jag som fick den amerikanska ekonomin på fall. Jag var inte tillräckligt köpglad när jag var i New York. Det var för ett par år sedan, och jag köpte nästan ingenting under den vecka som jag var i där. Det enda som jag shoppade var tandkräm, amerikanskt smörgåspapper – visserligen av bra kvalitet - och hårgelé.

  Och en blus på Gap.

  Inte mycket att tala om.

  När det är dåliga tider ska man sätta sprätt på pengarna för att världen inte ska gå under. Det säger ekonomerna -  i ena stunden. I andra stunden säger de att det är förödande för den egna ekonomin att handla för mycket.

 Under min vistelse i shoppingmetropolen valde jag att låta världsekonomin gå under.

Lönlöst med språkhjälp till diktator

Jag läser i Uppsala Nya Tidning idag att brittiska regeringstjänstemän har varit talskrivare åt Khaddafi. Uppsalatidningen refererar till brittiska Independent.

  I fredags hittade nämligen organisationen Human Rights Watch handlingar från 2002-2007 på kontoret hos f.d. säkerhetschefen och utrikesministern Musa Kusa. Handlingarna visar att formuleringshjälpen gavs under en period när den libyske diktatorn försökte återupprätta sitt skamfilade anseende.

   Nog borde de kunna bättre, britterna! Eller också minns jag dåligt, för jag kan inte komma ihåg några snygga ordvändningar hos Khaddafi.

Ulva Kvarn - ett bra ställe

När ingenting annat fungerar

Alla har sin ta-det-lugnt-metod. När ingenting annat känns bra, åker jag till Ulva Kvarn, som ligger norr om Uppsala. Svenskt grönt gräs under fötterna och forsande vatten i ån.

  Ryggsäcken spänns loss från pakethållaren. Termosen och mackorna åker fram.