Kattfobi

Så här snälla är de inte

Härom veckan var det Hittekattens dag. Bussarna i staden körde omkring med stora foton med katter på. Jag tittade bort. En katt betraktar jag inte i onödan. Det gäller att vara  på sin vakt när man är i närheten av katter. Vara lika vaksam som djuret självt. Så är det att ha kattfobi.

  Min försiktighet har förstärkts av en händelse, som inträffade för något år sedan.  

  En gång när jag sov i mitt franska stenhus noterade jag ett dovt muller utanför sovrummet. När jag vaknade morgonen därpå berättade vår gäst att en okänd katt hade hoppat upp i hennes säng. Katten ville inte lämna huset frivilligt, den fick mycket motvilligt schasas ut genom huvuddörren.

  När vi sitter vid frukostbordet och resonerar om händelsen och frågar oss vilken väg den hade kommit in vänder jag på huvudet. Vem ser jag komma nedför trappan?

  Katten. Kanske en hittekatt. Oerhört långsamt och självsäkert närmar den sig mig, med sina gulgröna ögon. Svansen piskar fram och tillbaka. Tror jag åtminstone.

  Min vanliga kattfobi? Kanske, men jag kan bara tänka på att alla hål i huset måste täppas till. Ovillkorligen. Inga smygande djur får någonsin ta sig in mer.