Vem behöver norrlänningen? Det frågar man i senaste numret av Forskning och Framsteg. Jag svarar: underhållningsbranschen. I underhållningsfacket är norrlänningen nödvändig.
I går såg jag filmen Jägarna 2. Den utspelades i det skogrika och vidsträckta landskapet kring Överkalix i Norrbotten, det vill säga i ett av Norrlands fem län. I den här naturen rörde sig norrlänningen hemtamt i terrängbilar, och de hanterade vapen med rutin. Men vad var det för språk som talades?
Rolf Lassgård talade på det sätt som han brukar: släpigt och sömnigt, accent obestämd. Han spelade visserligen en polis som återvände från storstaden till sin hembygd, men nog hade det varit trovärdigt med något litet tonfall från trakten.
Peter Stormare pratade nästan som om han kom från Luleå, ungefär, fast det var från Överkalix som han skulle komma. Men kanske får Stormare prata som han vill eftersom han är berömd.
Ingen av huvudrollsinnehavarna använde sig heller av jo (på inandning) eller vars, som annars är så vanligt när man framställer en norrlänning.
Slutsats. Visst behövs norrlänningar. Men inte den äkta, den verkliga. Istället vill vi ha män som spelar rollen av norrlänningen: karlakarlar klädda i rutig skjorta och keps, män som tål kyla och kör skoter och manspersoner som kan hantera ett gevär.
Hur de de talar? Oviktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar