En skylt utan förbud

Ibland går jag på toaletten på pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm.

  På väggen till höger om handfatet står det på en skylt ”Toaletten får användas även när vagnen står på station.”

  För mig är det inga problem att förstå meningen med skylten.  Jag minns när skiten spreds ut direkt på banvallen.

  Vad tänker unga människor? Att det är underligt att SJ måste berätta om en så självklar sak?

Ingen vill verka ovetande

Kommer ni ihåg en sketch med Rowan Atkinson? En man går in i en musikaffär och frågar: Excuse me, I want to by a gramophone? De manliga expediterna vrider sig av skratt och svarar: A what??? Så fortsätter plågoandarna: How many watts do you need? Kunden allt osäkrare: I should think about three, no 2 000, no 30.

  Jag tänker ofta på den sketchen när jag själv någon gång smyger in på Telia, just när butiken har öppnat, för att hinna före alla unga män som dyker upp vid tolvtiden.

  En liknande påminnelse fick jag häromdagen på bussen. Jag råkade höra ett samtal mellan två äldre damer. De pratade högt om allt mellan himmel och jord, sina barn, barnbarn, olika platser på jorden som de hade besökt, yrken i familjen..

  Plötsligt säger den ena damen: ”Hon har en dotter som bor i Amerika och de pratar med varandra på….. Spotify. Visst heter det Spotify?” Hon vänder sig till väninnan.

”Ja, Spotify heter det”, svarar den andra kvinnan bestämt.

  Alla vill vi hänga med. Ingen vill verka ovetande.  

Artighetsansvariga utses i Frankrike

Ingenting förstör dagen för en fransman så mycket som brist på artighet. Så står det i DN den 16 januari. I artikeln framgår det att oartighet är outhärdligt för en fransman. Åtminstone enligt en opinionsundersökning gjord av RATP, det franska tunnelbaneföretaget. Undersökningen har fått till följd att en artighetskampanj pågår i Paris kollektivtrafik. Små klisterlappar i bussen uppmanar bland annat resenärerna att säga ”bonjour”(god dag) till chauffören.

  Den franska artigheten har jag själv upplevt när jag bodde i Paris. Jag tänker på en bussresa då en överförfriskad och mycket trött herre med oborstat utseende satt mitt emot mig. Han föll ideligen över i mitt knä. När jag puttade tillbaka honom ursäktade han sig varje gång med ett artigt ”pardon” (ursäkta). Vi en av hållplatserna klev en gammal kokett dam upp i den fullsatta bussen, varpå den överförfriskade mannen omedelbart reste sig och lämnade sin plats till henne. Damen nickade artigt till mannen, som vinglande höll sig i stroppen, med ett glatt ”tack” (merci).

   Säg inte att fransmän saknar stil.

  I DN-artikeln ovan skriver man att företag som Posten, McDonalds, sjukhus och stormarknander har tillsatt artighetsansvariga. En gång i månaden möts de för att hitta en gemensam strategi i kampen mot bufflighet.

  Härligt!

Att lämna ut sitt liv i teve

Jag gillar normalt underhållningsprogrammet Skavlan som går på fredagar. Men igår var det genant att lyssna på hur Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt, lämnade ut sin svåra barndom. Inte för att hon har rätt att skriva vad hon vill, eller säga vad hon vill – och hon har säkert rätt i det hon säger - men för mig var det pinsamt att se en person lämna ut sitt privatliv utan att jag fick ut någonting annat av intervjun än rent nyckelhålstittande.

  Jag kom att tänka på Lasse Holmqvists ”Här har du ditt liv”, som sändes på åttio- och nittiotalet. Från början satt jag och hängde framför teven och tyckte att det var spännande att se kändisarna möta andra kända personer, den ena efter den andra i en lång rad. Efter ett antal program började det krypa i kroppen på mig - som nu igår. Samma känsla av stumt betraktande.

 Nästa gång samma sak händer ska jag försöka stänga av teven, resa mig sig upp ur soffan och försöka leva själv.

  En ren njutning var det däremot att lyssna på Horace Engdahl, som också var med i Skavlan. Han hade en lättsinnig och trevlig inställning till bildning. ”Man ska inte ha bildningskomplex för att man inte kan rabbla författarnamn eller årtal. Bildning är att arbeta på sig själv, att göra sig själv till en bättre människa.”

  ”Bildning är det roligaste som finns”, sa han.

Allt nordiskt är inte bra

Aaltos vas går hem hos fransmännen. Inte surströmming.

Ska fransmännen ställa upp på allt nordiskt? Det undrar man i Le Figaro från den 3 januari. Artikeln handlar om de skandinaviska ländernas popularitet i Frankrike.

  Nja, kanske är grannarna i norr inte värda att ta efter i alla avseenden.

  Visserligen har fransmännen blivit inspirerade av den nordiska livsstilen genom filmer som Alfredssons Millenium, von Triers Melancholia och Kaurismäkis Le Havre.  Och visst har deckarförfattarna gjort Norden känt och åtråvärt.

  Men vissa saker kan de kalla länderna gärna behålla för sig själva, menar artikelförfattaren: den svenska surströmmingen (le hareng hors d’age!), den norska mesosten och de tvättbara trosblöjorna. En undran: Har ryktena om Caremablöjor nått Frankrike eller avser artikelförfattaren de miljövänliga men opraktiska barnblöjorna av tyg, de som fanns förr?

   Inte heller knott vill fransmännen importera. Allt sådant kan nordborna ta hand om.

   Däremot öppnar fransmännen famnen för den krispiga Dajmen, den som säljs på det stora svenska möbelvaruhuset i Frankrike, liksom för gravlaxen med dill och akvavit som tillbehör. Också Alvar Aaltos formgivna vas går hem hos folket söderut.

Le Figaro - Sortir à Paris : Faut-il résister à la vague nordique ?

Låt bli frisyren

Lägg inte beslag på frisyren

 Jag har alltid gillat Jean Sebergs korta hår. Den amerikanska skådespelerskan var mycket kortklippt i filmen om Jeanne d’Arc - och senare i Godards Till sista andetaget från 1960.
  Kanske har filmerna passerat sitt bästföredatum, till och med favoritsekvensen i Godards film där hon går på Champs Elysées och säljer New York Herald Tribune. Men hur som helst: Hennes hår är tidlöst snyggt.

  Därför vill jag ge en uppmaning till extremhögern i Frankrike, som har lagt beslag på Jeanne d’Arc som ikon: Låt bli frisyren. Den har ni inte med att göra!

Ingen ensamrätt på Jeanne d'Arc

I helgen uppmärksammar partiledaren Marine Le Pen 600-årsdagen av Jeanne d’Arcs födelse med en manifestation. Det franska nationalhelgonet, som brändes på bål på 1400-talet, är extremhögerns ikon. 

  Nu har helgonet fått plats i den franska valrörelsen inför presidentvalet i vår.  President Nicolas Sarkozy hedrar henne med ett besök på födelseorten Domrémy. Sarkozy vill inte ge Marine Le Pen ensamrätt på Jeanne d’Arc.

  Samma tankegång hittar man i en debattartikel av Henrik Berggren i torsdagens DN.  Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Berggren menar att det istället handlar om ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat.

En gul framtid

Gult mot främlingsfientlighet

Begagnade kläder är åtråvärda. Kanske inte höfthållare och strumpeband från andra världskriget, däremot gult och grått som på femtiotalet. Vintage-mode är nytt och gammalt på samma gång.

  Allt kommer igen.

  Bara inte politiken från fyrtiotalet, den vill vi inte ha tillbaka. Krigsårens tragedi, syndabockstänkandet, idén att peka ut oskyldiga grupper som skyldiga.

  Påmind blir man om man läser Elisabeth Åsbrinks Augustprisbelönade bok ”I Wienerwald står träden kvar” eller om man bläddrar i det lilla häftet ”Säg ifrån”, av Stéphane Hessel, en 94-årig fransk före detta motståndsman som har vigt hela sitt liv åt fredsarbete.

  Nästan obrukat ligger 2012 framför oss. Hur ska vi använda året? En bra sak är att ta på sig en gul klänning, den återskapar femtiotalets känsla av tillförsikt och hopp.

 Gult är färgen för optimism, upplysning och energi. Med gult i bagaget ska vi motverka de rörelser som vi trodde hörde till förfluten tid.

  Inför valet 2014 kommer vi att se om vi har lyckats.