Inte ett dugg dystert i Bilbao

Vid floden ligger museet och glänser

Det skimrar och bubblar om Guggenheimmuseet. Blänkande, mjukt och silvergrått ligger museet vid stranden av floden Nervión och ser ut som en blomma av metall. Man blir litet sprallig vid åsynen av museet och den känslan gäller också för resten av staden. Bilbao i nordvästra Spanien ståtar med en spännande arkitektur och har en storstadspuls som överraskar. Massor med affärer finns här, och längs gatorna finns fullt av barer, där man kan äta sig mätt på pintxos, baskiska tapas, och dricka rödvin. Bilbao är inte alls dystert, som en del säger.

  Inne i det världsberömda museet, som är stadens dragplåster, möts man av ett vrålande ljud, som kommer från en av utställningssalarna. Obegripligt och eggande på samma gång, man fattar ingenting, och det är som det ska vara i ett museum för modern konst.

Som en blomma i titan

Färglatt i Atlantstaden Bilbao

  Allteftersom man rör sig uppåt i huset glömmer man den formrika byggnaden, och på tredje våningen är det en utställning om konst före andra världskriget som fångar intresset. Utställningen, som slutar i maj, visar bland annat målningar av Picasso, Miró, Léger och dessutom några av de fascistiskt influerade artisterna, vars namn man ju aldrig har lagt på minnet, förutom Leni Riefenstahl, vars film från OS i Berlin 1936 visas.

   Museet ritades av den amerikanska arkitekten Frank Gehry 1997 och byggdes i metallen titan, samma material som används i propellrar, riggar och andra båtdelar. Tekniken att bygga stort i metall fanns redan tidigare i Bilbao, som hade en blomstrande skeppsbyggarindustri fram till 1970-talet. När näringslivet sedan kom att genomgå en stark nedgång ersattes industrin av bland annat konstnärlig verksamhet. Skeppsbyggarkonsten fick på så sätt sin fortsättning i tekniken att bygga ett hus för konst, i form av denna ovanliga skapelse.