God jul utan parasiter i laxen

Illustration: Ulrika Nilsson

I tre dygn ska laxen frysas i minus 18 innan den gravas. Livsmedelsverket anbefaller dubbla konserveringar. Allt för att hålla julen parasitfri. Kanske dog man av gravad lax förr, när den bara saltades och sockrades för att bli hållbar.

  Rör bara inte surströmmingen. Här hoppas vi att jäsning räcker som konserveringsmetod. Inte vill vi ha den både fryst och jäst, den norrländska delikatessen?

Varning för smör

Slopa smöret, om det inte redan är för sent. Det har just meddelats att minnet inte funkar med smör. Den som äter smör kommer till exempel aldrig att minnas att det var olivolja som gällde. Den som har använt smör kommer inte att komma ihåg vilka maträtter han eller hon har ätit under årens lopp. Varken äppelfläsket, anisbrödet eller det småländska isterbandet.

Medelhavskost för minnets skull

Hör macaron-kakor till medelhavskost?
Bakade av Ulrika Nilsson

Att äta medelhavskost skyddar minnet. Det visar de senaste rönen. Härligt, bara att fortsätta: chèvreost, rosévin, pizza, macaron-kakor, mustig ankgryta, munkar, mandelkaka, roquefortost, ostpaj, muscatvin från Lunel, pasta, ricottapudding, friterade honungsstänger, glass med rom, söta pastakuddar, rödvin. Men hör macaron-kakor verkligen hit? Kanske minns jag fel.

Släpp på gasen

Julen närmar sig med stormsteg. Det går fort nu. Alldeles för fort. Det tycker politikerna också. De fortsätter att backa. Att retirera har blivit en nödvändighet.

Bråda tider för bagare och politiker
Ill.: Ulrika Nilsson

  Idag läser jag i Dagens Nyheter att Håkan Juholt backar. I sitt tal till socialdemokraternas förtroenderåd erkänner han att han har varit för snabb. ”Jag har varit alldeles för säker på att jag i alla sammanhang har utgått från att det jag säger är rätt”, säger han. Som exempel nämner han historien om smugglingen av en tryckpress till Polen, en historia som övriga inblandade tvivlade på.

  Alldeles nyss backade Socialdemokraterna från kravet om att tvinga partierna att redovisa varifrån partibidragen kommer. Lagstiftning är inte nödvändigt längre, menar partiet. Samtidigt ångrar sig Moderaterna i samma fråga och släpper sitt motstånd mot lagstiftning. Finns det ingen tid till eftertanke?

  Har politikerna tappat greppet? Precis som vi andra julhysteriska människor. Det verkar vara hög tid att släppa på gasen. För att inte behöva lägga in backen direkt. 

Berättelser om Sverige

Idag i DN finns en liten intervju med Mats Widbom, som i april blir ny chef för Svenska institutet i Paris och kulturråd där. Han säger att han ”ska ta fram berättelsen om Sverige”. Istället för att bara ropa Sverige. Vi får hoppas att han ger oss en berättelse, en story, som stämmer med verkligheten, att han inte snubblar på sanningen och måste backa.

Korrekt Sverigebild? Ill.: Ulrika Nilsson

  Det har annars blivit vanligt att backa i svensk politik. Full fart framåt gäller inte längre. Ett steg framåt och två bakåt är en vanlig modell bland politiker i höst. Jag tänker bland annat på historien om rösträtten, där ett politiskt parti, Moderaterna, förde oss bakom ljuset. Deras historiebeskrivning skulle få partiet att framstå i vacker dager. Ett annat, Folkpartiet, framställdes via en frågetävling i Upsala Nya Tidning, som det parti som på egen hand drev frågan om den allmänna rösträtten. Ingenting var rätt. Man fick backa.

  Vi får hoppas att det svenska kulturrådet i Paris lyckas bättre med sin storytelling, att hans berättelser om Sverige har en hög halt av sanning, att de kanske till och med är sanna. För en bra berättelse är guld värd, det vet marknadsförarna.  Det ges till och med kurser i ämnet, också på högskolenivå. Det har blivit populärt att skapa avvägda berättelser om kulturen och värderingarna i ett företag, i ett parti eller ett helt land.

  Det gäller bara för oss betraktare att vara vaksamma. Och det är inte lätt. Inte när verkligheten ibland vrids till så listigt, så att berättelsen bara känns riktig, inte att den verkligen är det.

Korv i Europa

I Wien lär wienerkorv heta frankfurterkorv. Vad heter den i Frankfurt? Det verkar inte vara någon ordning på korven i Europa.

Konstiga resor

Samma räls, samma väg, olika pris

Jag fattar ingenting. Det handlar om samma resa, fast åt andra hållet. Ändå är priset olika. Jag har egentligen ingen lust att kasta mig över SJ, jag borde göra det, men jag tycker synd om medarbetarna.

  Men ändå jag kan inte låta bli att undra: Varför kan jag inte använda SJ:s rabattkort på sträckan Arlanda-Uppsala när jag kan använda kortet på ditvägen? Ena vägen kostar biljetten 70 kronor med rabattkortet, andra vägen måste jag lösa en pappersbiljett som kostar 147 kronor. Det är märkligt. Samma SJ, samma bana, samma sträcka, olika pris.

  En annan konstig sak är att det är dyrare att åka en kortare sträcka än en lång. Med mitt rabattkort kostar det 70 kronor att åka hela vägen mellan Uppsala och Stockholm. Men hör och häpna, hoppar jag av på Arlanda kostar resan också 70 kronor fast sträckan är hälften så lång! Om jag reser från Uppsala vill säga. (Dessutom måste jag betala 40 kronor för att komma in på terminalen, och vem som tar de pengarna vet jag inte.) Reser jag andra vägen, lika lång sträcka, kostar biljetten som sagt mer.

  Så här kan man hålla på och bli förbluffad.

  Någon gång ska jag låta mig förvånas över Arlanda Express, som lär ha bland de högsta biljettpriserna i världen. Men kanske är deras prissättning inte lika överraskande som SJ:s. Här handlar det nog om ren och skär vinstmaximering eftersom bolaget är kopplat till ett riskkapitalbolag i Luxemburg. Och det känns bekant på något sätt.

 

Namnbyte ändrar inte farlig politik

Nu har det finska partiet Sannfinländarna bytt namn. Det skedde i slutet av augusti. På finska heter de fortfarande "Perussuomalaiset", vilket betyder ”grundfinländarna” eller kanske ”basfinländarna”. Det skriver journalisten Johanna Koljonen idag i en spalt i Dagens Nyheter. Men på utländska språk blir översättningarna ”The True Finns” eller som på franska ”les Vrais Finlandais”, vilket inte är helt korrekta översättningar.

  Så vad har partiet nu bestämt sig för att heta ute i världen? Jo, ”The Finns”,  ”Finländarna” kort och gott, med stort F, vilket måste bli svårt att svälja för de finländare som inte vill förknippas med partiet. "En briljant provokation", menar Johanna Koljonen syrligt. 

  I samma tidning hittar jag en notis om det svenska partiet Sverigedemokraterna. Deras ledning föreslår att partiet kallar sig socialkonservativt. Idag är den ideologiska beteckningen ”demokratiskt, nationalistiskt”.

   De båda partierna vill säkert inte skylta med sina åsikter om invandrare, men namnbyten ändrar inte farlig politik.

Finnarna före med gröt

Enkel gröt med bär räcker bra

Nu har en restaurang i Köpenhamn specialiserat sig på gröt står det i DN söndag den 6 november. Grød heter restaurangen. På Grød serveras säsongsanpassade gröttallrikar, exempelvis speltgröt toppad med päron. Grød beskrivs som världens första grötbar, står det i DN.

  Verkligen?

  Jag har redan träffat på restauranggröt i Finland, Helsingfors. Stället heter Tori Ravintola, är en vegetarisk restaurang och ligger på Fredriksgatan 21. På deras hemsida läser jag att gröten just nu kostar 2.80 euro, vilket är ett bevis på att den fortfarande finns.

  Kanske saknar den finska gröten säsongsanpassning som den danska. Möjligen dekoreras den finska gröten inte heller med karamelliserade pumpakärnor och flädersirap.

  Men vad gör det?  Det är ändå att gå för långt.

Troll i rösträtt

Det har gått troll i rösträtten. Först ville Moderaterna ta åt sig äran för att ha drivit frågan om kvinnlig rösträtt. Det väckte häftiga protester eftersom det var fel.

  Moderaternas föregångare ägnade istället kraft åt att motarbeta kraven på allmän rösträtt för kvinnor och män. En rättelse ska enligt vad Fredrik Reinfeldt säger till pressen komma i idéprogrammet så småningom.

  Och nyligen skrev Upsala Nya Tidning som svar på en nyhetsfråga, att det var Folkpartiet som drev frågan om kvinnlig rösträtt. Fel igen.

  I går kom rättelsen: ”Rätt svar i söndagens nyhetsfråga ska vara att frågan drevs av såväl Folkpartiet (då kallat Frisinnade landsföreningen) som Socialdemokraterna.

  Däremot verkar det vara korrekt att påstå att allmän rösträtt för män och kvinnor infördes 1921 i Sverige. Allmän rösträtt för män för val till andra kammaren genomfördes tidigare, 1909. Så står det i alla fall på Riksdagens hemsida.

Fram med vinterstövlarna

I natt ställs klockorna om till vintertid. Nu ska det bli ljusare på morgnarna eller möjligtvis mörkare. Lika svårt att komma ihåg varje år.

Ska näbbstövlarna få vänta?

  Den stora frågan är: Ska jag ta fram de gamla näbbstövlarna? Förra året hörde jag att de hade blivit moderna, men hur är det i år? Att se ut som en radikal sextioåtta kan vara helt ute när man vill vara inne.

Visst finns jag

Jag ska bevisa att jag lever. Visst gör jag det, jag existerar verkligen. Om ingen tror att det är sant, kommer det att bli fullständigt uppenbart när jag står framför Notarius publicus inom kort.

  Notarius publicus är den jurist som har Länsstyrelsens uppdrag att bland annat bestyrka underskrifter och intyga personers identitet. Notarius publicus kommer att intyga att jag finns.

  Intyget om min existens ska skickas till den franska pensionsmyndighet, som betalar ut pension till mig och varje år meddelar mig att utbetalningen kommer att avbrytas om jag inte finns. På baksidan av brevet finns en ruta där det står: ”Härmed intygar vi att den person som nämns i formuläret står framför oss levande.”

  Jag kommer att satsa allt på att verka levande.

December bästa olivtiden

Olivolja i sällskap med vinäger

Från september till mitten på januari skördas oliverna i södra Frankrike. Den tidiga skördens oliver används till den enklare olivoljan, l’huile de table, den senare decemberskörden brukas till den finare oljan, av bland annat AOC-kvalitet. Väntar man för länge, till slutet av januari kan oliverna bli för torra, säger ägaren till Paradis, ett av de företag som tillverkar den smakrika oljan. 

Den stora striden närmar sig

Så nära och ändå så långt ifrån, skriver den franska tidningen Midi Libre.  Det handlar om segraren i söndagens socialistval, Francois Hollande och hans väg till Elyseepalatset, den franska presidentens residens. Det blev Francois Hollande som nu blir regeringspartiets motkandidat i kampen om presidentposten, som idag innehas av Nicolas Sarkozy.

  Även om den franske socialistkandidaten vann en seger över sin kvinnliga motkandidat Martine Aubry i söndags med 56,6 procent mot 43,4 procent och hela partiet därefter snyggt ställde upp och visade upp en enig bild utåt av den lyckliga familjen, är det först nu som den riktiga kampen väntar inför valet till våren, i maj 2012.

  UMP, det borgerliga regeringspartiet ligger nu i startgroparna, har förklarat att de tar sats, tänker nagelfara socialistpartiets ”orealistiska” program och själv ta plats i teve efter att knappt ha fått vara i strålkastarljuset under de senaste två månadernas då socialistpartiet PS har debatterat i rutan. 

  Nicolas Sarkozy tros bli det borgerliga partiets kandidat, men han väntas inte offentliggöra sin kandidatur förrän senare, kanske efter jul.

Ledsen solros

Fälten lyser inte gula längre

Bara någon kvarglömd blomma sticker upp, det mesta av solrosorna är skördade och de gula fälten gråbruna. Solrosorna  har gått en ny framtid till mötes: ska bli olja i mat, hudvård och bränsle eller hamnar som frön i filmjölken. Kanske lika bra det.

Rätt kostym vinner

Igår kväll sände fransk teve slutdebatten mellan de två finalisterna till posten som presidentkandidat för PS, det socialistiska partiet. Två kandidater har utkristalliserat sig efter den öppna omröstningen i söndags: Martine Aubry och François Hollande. Nu på söndag ska nästa omröstning ske. Då avgörs vem av de två som kammar hem segern och ska matcha president Sarkozy i presidentvalet under våren 2012.

  Men vem har den lämpligaste kostymen? undrar lokalbladet Midi Libre.

  Martine Aubry försökte på alla sätt klösa sönder den presidentlika kostym som François Hollande så stolt har burit sedan början av kampanjen, skriver tidningen. Det är en kostym, menar Midi Libre, som under debattens konfrontation plötsligt verkade litet för stor, den såg för rymlig ut. Å andra sidan bar Martine Aubrys en dress, som var en aning för snäv, för trångt skuren. Den gav ett inskränkt intryck.

  Vem vinner? Det är en kostymfråga.

Strejk idag...

..igen. Nyss var det åtstramningarna i skolan som förorsakade massiva strejker. Då gällde missnöjet de allt större klasserna och det minskade antalet lärare. Nu är det den franska transportbranschen som protesterar mot landets ekonomiska åtstramningar.

  Det här betyder att det är krångligt att ta sig fram på järnväg eller transportera sig på tunnelbanan i Paris idag. 

Vem blir socialisternas presidentkandidat?

Som väntat fick François Hollande flest röster (39%) , tätt följd av Martine Aubry (31%) i socialisternas primärval igår i Frankrike. Det är första gången som en öppen valprocess av det här slaget äger rum för att ta fram en kandidat till presidentvalet 2012.

 Socialisternas primärval i går var höjdpunkten på flera månaders kampanjarbete och tevedebatter. Sex aspiranter från Parti Socialiste tävlade om väljarnas röster: Martine Aubry, François Hollande, Arnaud Montebourg, Ségolène Royal, Manuel Valls och Jean-Michel Burglet. Mest överraskande var att den mindre kände Arnaud Montebourg kom på tredje plats(17%).

  Slutomgången sker nästa söndag. Alla som sympatiserar med vänsterns åsikter är välkomna att rösta.

  Regeringspartiet, UMP, med premiärminister Francois Fillon uppskattar konkurrenternas öppenhet. Också  partiets förre premiärminister Jean-Pierre Raffarin, är positiv till valproceduren men kritiserar samtidigt bristen på valhemlighet. - Hur ska en kommunal tjänsteman kunna rösta och samtidigt behålla sin anonymitet? frågar sig Jean-Pierre Raffarin, tidigare premiärminister i regeringspartiet.
  I motsats till sina regeringsvänner är president Sarkozy inte imponerad av röstningsförfarandet. Det minskar handlingsfriheten hos ett parti. Den framröstade kandidaten blir partiets gisslan, menar han.

Det blåser mistral

Nu har höstvindarna kommit i Frankrike

Hösten har plötsligt kommit till södra Frankrike. Termometern visar 17 grader. Mistralen, den nordliga vinden, blåser nästan 19 m/sek. I franska tidningar skriver man 67 km/timmen, vilket låter ännu värre. 

Mer skatt på läskedrycker

Skatt på läsk går till fruktodlarna

Nu planerar den franska regeringen att dubblera en redan aviserad skatt på läskedrycker. Pengarna ska användas för att minska arbetskraftskostnaden hos de jordbruk som producerar grönsaker och frukt. Det här är en åtgärd som har krävts av jordbrukarna tidigare och som nu dyker upp precis lagom till presidentkampanjen 2012.

  Anledningen är att den franska konkurrenskraften ska stärkas gentemot Tyskland, Spanien och Italien. En annan anledning, får man förmoda, är att sockerintaget bör minskas hos befolkningen.

  Som om det inte vore nog att de hårt drabbade fransmännen redan har berövats möjligheten att äta onyttiga mellanmål.  Undvik att småäta mellan måltiderna! har folket sedan länge fått höra. Evitez de grignoter entre les repas, står det i teverutan längst ned när reklamen frestar med feta ostar, pastejer och chokladbakelser.

Vinskörden snart över

Vin i höstfärger

Snart är vinskörden över i Languedoc i södra Frankrike. Kontrasten mellan det märkliga sommarvädret och höstfärgerna kunde inte vara större. 

Märklig oktober

2 oktober, Carnon plage vid Montpellier

Paris har slagit värmerekord med 28,9° idag läser jag i Le Figaro. Inte sedan 1921 har det varit så varmt där under oktober. Också i södra Frankrike har det varit hett, både  i september och oktober med 28°,29°,30° på eftermiddagarna.

Posten kommer - på en lördag!

I Frankrike delas posten ut på lördagar också. Härligt, men hur länge till?

Vänstern vann franskt senatsval

Inte sedan 1958 har vänstern haft makten i den franska senaten, parlamentets överhus. Men i söndagens senatsval hände det.

  - Nu börjar högerns sönderfall, lyder tidningarnas kommentarer.

  Enligt president Sarkozy beror förlusten på den ekonomiska krisen och dessutom på slitningar inom högerpartiet UMP. Det påstås han i alla fall ha sagt under den frukost som varje vecka samlar en grupp av högerpartiets ledamöter.

  Men de flesta anser att förklaringarna till regeringspartiets förlust är de regionala reformer som regeringen har genomfört i Frankrike. Dessa reformer har skapat nya organisationsmönster, som innebär ett större samarbete över kommungränser, mellan regioner och departement samt inom storstadsregioner. Denna förändring har inte uppskattats av dem som väljer ledamöter till senaten, det vill säga franska borgmästare och lokala beslutsfattare.

  Men hur ska man då bära sig åt, undrar tidningen Midi Libre? Hur ska framtidens regionala organisation se ut i ett land som har 36 685 kommuner*, varav 27 396 (74,7%) har färre invånare än 1000 personer? Och det i en tid när också Italien avskaffar kommuner med mindre än 1000 invånare för att spara pengar.

  Kanske behöver reformerna helt enkelt förklaras bättre. Det tror åtminstone den franske utrikesministern Alain Juppé enligt tidningen Le Figaro.

* jämför med Sveriges 290 kommuner.

Fiberfritt

Om vi ska överleva måste vi äta bra mat. Blåbär, gurkmeja, broccoli, fibrer.

  Jag har strävat efter att äta nyttigt. Med undantaget att jag ville tro att två glas vin var lika hälsosamt som ett. Men fullkorn har jag alltid bemödat mig om. Ju fler nyheter inom medicinen, desto större tuggmotstånd. Allt för att hejda kroppens sönderfall.

  Ända tills för något år sedan. Då nyupptäckte jag den franska morgongiffeln, croissanten: glänsande, frasig och lätt. Med smak av smör. Från att tidigare ha sprungit benen av mig för grovt bröd i Frankrike, började jag spana efter bagerier med de bästa croissanterna.

Chokladbröd bidrar till förfallet

  På den vägen är det. I morse föll jag för ett chokladbröd till frukost, pain au chocolat. Inga fibrer märktes. Det brödet ska få många chanser eftersom jag ändå är på väg utför.

Korta resor, en trend

Min granne ville inte följa med sin yngre fru till Fjärran Östern, han hade inte lust att sitta tolv timmar i ett flygplan. Hellre gå ut med hunden.

  Det är inte så att han är rädd för utlandet. I flera år har han jobbat i södra Afrika under en period då många fick halsen avskuren. Men nu är han över 80 och vill motionera sitt husdjur.

New York, för långt bort för Ingmar Bergman 

  Ingen som är äldre vill resa långt. Inte heller Ingmar Bergman. När han blev inbjuden till New York för att ta emot ett pris på Metropolitanoperan skickade han Bibi Andersson istället. Själv stannade han kvar på Fårö istället för att kliva upp på världens mest berömda operascen.

 Ju längre man lever, desto kortare resor. Till slut nöjer man sig med att läsa i soffan.

  En trend att se upp för?

Inte ett ord om kaffeflickor

Ingen skriver om kungen längre. Tidningarna har vänt blad. Nu handlar det om babylycka och någon enstaka gång om monarkins existens, som i den debattartikel i Dagens Nyheter (27 augusti) där journalisten Lena Andersson skrev att monarkin är ett hopplöst föråldrat statsskick. Och visst är det fel att makt och inflytande ska bygga på arv.

  Varför blev jag då så rojalistiskt glad en gång i våras när jag fick syn på den svenska flaggan i södra Frankrike? Hjärtat tog ett glädjeskutt när den blågula fanan vajade utanför Bernadottemuseet i staden Pau. Det var på den plats där Karl XIV Johan föddes. Det måste handla om en ohejdbar primitiv patriotism. 

Här i Frankrike föddes Karl XIV Johan 1763

  Museet var en ren och skär hyllning till det svenska kungahuset med prydliga foton på kungen och Silvia. Kanske hade ryktet om kunglig synd inte nått staden vid Pyrenéerna. Det var bara i svenska tidningar som bilden var solkig och överfylld av kungens förmodade kontakter med en kriminell nattklubbsägare. 

  De franska tidningarna skrev inte ett ord om saken. Det hade de säkert gjort om de inte hade varit så chockade av sin egen franska skandal - den förre IMF-chefen Strauss-Kahns påstådda övergrepp på en städerska i New York. Men nu fanns det inte plats för nyheter från kylslagna platser långt bort.

  Det vackra museet, en byggnad från 1700-talet, var en väl bevarad minnesplats för Bernadottesläkten.  Den såg ut att vara i gott skick och vi berömde personalen för huset. Men museifolket berättade att det saknades pengar till underhåll. Med andra ord, det var som det brukar vara bland kulturarbetare, oro för byggnaders fortbestånd.

  Om själva kungahusets fortsatta existens sades däremot ingenting. Själva uppförde vi oss som lydiga undersåtar, ställde artiga frågor och svalde glatt den okritiska reklam för Sverige som museet försåg oss med.

  Inte med ett ord nämnde vi kaffeflickor. Bernadottes hus var inte rätt plats.

Visst behövs norrlänningen

Vem behöver norrlänningen? Det frågar man i senaste numret av Forskning och Framsteg.  Jag svarar: underhållningsbranschen. I underhållningsfacket är norrlänningen nödvändig.

  I går såg jag filmen Jägarna 2. Den utspelades i det skogrika och vidsträckta landskapet kring Överkalix i Norrbotten, det vill säga i ett av Norrlands fem län. I den här naturen rörde sig norrlänningen hemtamt i terrängbilar, och de hanterade vapen med rutin. Men vad var det för språk som talades?

  Rolf Lassgård talade på det sätt som han brukar: släpigt och sömnigt, accent obestämd.  Han spelade visserligen en polis som återvände från storstaden till sin hembygd, men nog hade det varit trovärdigt med något litet tonfall från trakten.

 Peter Stormare pratade nästan som om han kom från Luleå, ungefär, fast det var från Överkalix som han skulle komma. Men kanske får Stormare prata som han vill eftersom han är berömd.

  Ingen av huvudrollsinnehavarna använde sig heller av jo (på inandning) eller vars, som annars är så vanligt när man framställer en norrlänning.

  Slutsats. Visst behövs norrlänningar. Men inte den äkta, den verkliga. Istället vill vi ha män som spelar rollen av norrlänningen: karlakarlar klädda i rutig skjorta och keps, män som tål kyla och kör skoter och manspersoner som kan hantera ett gevär.

 Hur de de talar? Oviktigt.

Kattfobi

Så här snälla är de inte

Härom veckan var det Hittekattens dag. Bussarna i staden körde omkring med stora foton med katter på. Jag tittade bort. En katt betraktar jag inte i onödan. Det gäller att vara  på sin vakt när man är i närheten av katter. Vara lika vaksam som djuret självt. Så är det att ha kattfobi.

  Min försiktighet har förstärkts av en händelse, som inträffade för något år sedan.  

  En gång när jag sov i mitt franska stenhus noterade jag ett dovt muller utanför sovrummet. När jag vaknade morgonen därpå berättade vår gäst att en okänd katt hade hoppat upp i hennes säng. Katten ville inte lämna huset frivilligt, den fick mycket motvilligt schasas ut genom huvuddörren.

  När vi sitter vid frukostbordet och resonerar om händelsen och frågar oss vilken väg den hade kommit in vänder jag på huvudet. Vem ser jag komma nedför trappan?

  Katten. Kanske en hittekatt. Oerhört långsamt och självsäkert närmar den sig mig, med sina gulgröna ögon. Svansen piskar fram och tillbaka. Tror jag åtminstone.

  Min vanliga kattfobi? Kanske, men jag kan bara tänka på att alla hål i huset måste täppas till. Ovillkorligen. Inga smygande djur får någonsin ta sig in mer.

Världsekonomin fick ingen hjälp av mig

Shoppade för litet i NY

Konsumtionen i USA har vänt uppåt. Den steg med 0.8 procent under juli. Det läste jag i Dagens industri igår.

  Jag pustar ut.

  Ibland har jag fått för mig att det var jag som fick den amerikanska ekonomin på fall. Jag var inte tillräckligt köpglad när jag var i New York. Det var för ett par år sedan, och jag köpte nästan ingenting under den vecka som jag var i där. Det enda som jag shoppade var tandkräm, amerikanskt smörgåspapper – visserligen av bra kvalitet - och hårgelé.

  Och en blus på Gap.

  Inte mycket att tala om.

  När det är dåliga tider ska man sätta sprätt på pengarna för att världen inte ska gå under. Det säger ekonomerna -  i ena stunden. I andra stunden säger de att det är förödande för den egna ekonomin att handla för mycket.

 Under min vistelse i shoppingmetropolen valde jag att låta världsekonomin gå under.

Lönlöst med språkhjälp till diktator

Jag läser i Uppsala Nya Tidning idag att brittiska regeringstjänstemän har varit talskrivare åt Khaddafi. Uppsalatidningen refererar till brittiska Independent.

  I fredags hittade nämligen organisationen Human Rights Watch handlingar från 2002-2007 på kontoret hos f.d. säkerhetschefen och utrikesministern Musa Kusa. Handlingarna visar att formuleringshjälpen gavs under en period när den libyske diktatorn försökte återupprätta sitt skamfilade anseende.

   Nog borde de kunna bättre, britterna! Eller också minns jag dåligt, för jag kan inte komma ihåg några snygga ordvändningar hos Khaddafi.

Ulva Kvarn - ett bra ställe

När ingenting annat fungerar

Alla har sin ta-det-lugnt-metod. När ingenting annat känns bra, åker jag till Ulva Kvarn, som ligger norr om Uppsala. Svenskt grönt gräs under fötterna och forsande vatten i ån.

  Ryggsäcken spänns loss från pakethållaren. Termosen och mackorna åker fram.

Svårt förstå diktatorer

Varför går det så dåligt för dagens diktatorer?  De kan sätta skräck i folk, använda grovt våld och vara ena hejare på att leka kurragömma. Men någonting saknas. De har ingen språkkänsla. De varierar inte sina uttryck.

  Ta exemplet Khaddafi. Han är skräckinjagande och bra på tittut, men har en bristande språklig förmåga. Kanske hade han kunnat hänga kvar vid makten om han hade bemödat sig om sitt tal. Att ständigt benämna sina motståndare råttor är fantasilöst och ger ingen spänst åt talet, även om han ibland försöker variera sig och kalla dem för kackerlackor. Men det är inte alltid så lätt att höra vad han säger eftersom han artikulerar dåligt och använder en usel högtalarteknik.

  Eller ta mitt andra exempel: Syriens president Bashar al-Assad, också han på fallrepet. Al-Assad äger de klassiska egenskaperna för en diktator, men saknar liksom sin kollega i Libyen språklig fantasi. När drygt en miljon människor i Syrien protesterar mot regimen säger president Bashar al-Assad gång på gång att det beror på konspirationer från väst. Att inte komma på att nämna fler orsaker till upproret är ofattbart när det gäller en studerad man, utbildad till ögonläkare. Själv skulle jag i detta ögonblick kunna rada upp mängder av förklaringar till att folk protesterar.

Rött hår framgångsrikt

Trendriktigt

Nu har turen kommit till de rödhåriga. Allt tyder på att rött är lika med framgång. Det här har jag inte på något sätt läst mig till i modetidningar. Min kunskap bygger på exakta iakttagelser och visar på ett trendbrott.

  Ta exemplet Annie Lööf, centerpartiets marknadsliberala kandidat. Annie Lööf är helt klart rödhårig. Hon är också lättsminkad och snygg. Minst 24 av de 27 partidistrikten vill se henne som Maud Olofssons efterträdare. Och trots att hon råkar komma från småländska Värnamo (som väl normalt sett inte kan anses vara stilbildare i hårfärg), har hon blivit Stureplanscenterns givna favorit. Att ha stöd av en partiavdelning i hjärtat av Stockholm måste smälla oerhört högt. För vem kan bättre än storstadsfolk uppfatta de rätta trenderna?

  Eller tänk på Isabelle Huppert, den franska skådespelerskan, hyllad på filmfestivalerna i Cannes. Liten, smal, med rött hår och grönblå ögon är hon helt inne. I hennes senaste film White Material, som utspelade sig i Afrika, fick man se hennes vågiga hår fladdra, ton i ton med den blekt röda jorden. Knappt något spår av mascara eller ögonskugga märktes på ögonen. Isabelles bleka uppenbarelse låg helt rätt i tiden med färger som matchade den afrikanska bushens nyanser.

  Blekta blondiner och kvinnor med färgade svarta hår är med andra ord passé, liksom krigsmålning. Svag ögonskugga och rödtonat hår ska det vara. Som nyanserna i en låda med akvarellfärger.

  Slutsats. Vi kan vänta oss en värld fylld av framgångsrika rödhåriga kvinnor med bleka ögon. Kolla centerstämman den 22-25 september i Åre så förstår ni vad jag menar.

Inte så farligt med höst

Trodde aldrig att jag skulle längta till hösten. Men snart är den här, och det är inte så farligt. I tidningen ser jag annonser om löparkläder, och på badhuset är det öppet hus. Cyklisterna kör rally på trottoarerna och det småregnar hemtamt.

  Jag behöver inte tänka på Khaddafi, inte heller på Ingvar Kamprad om jag inte vill. Simmar istället gratis i bassängen och bokar in mig på ett aerobicpass.

Höst med löv 

Lura dig att städa

På hösten är det dags att röja upp i hemmet. Ett bra tips för att komma igång med städningen är att du vilseleder dig och startar försiktigt. Börja med att rensa det minsta syskrinet eller en besticklåda. Ta ut böckerna ur en bokhylla och damma. Boka tvättid för gardiner som inte tvättats på nio år.

  Försök hela tiden att hålla ambitionerna låga. Annars är risken stor att du ger upp. Metoden har jag lärt mig av en vän.

Börja med syskrinet

  

Har det snurrat om?

I England kör man en annan stil än i vårt nordiska grannland Norge. Premiärminister Cameron vill göra huliganernas familjer hemlösa.

  Jag måste ha hört fel, tänkte jag när jag såg på Rapport igår. 

  Men idag i Dagens Nyheter står samma sak: Den engelske premiärministern vill kasta ut upprorsmakarna och deras anhöriga ur deras statligt subventionerade lägenheter. 

  Är det verkligen ett fiffigt sätt att motverka vandalism och våld?

  Jag tror att det har snurrat om för toryledaren.

Upphetsad av notiser

Vart är vi på väg? Det destruktiva våldet i Storbritannien, finanskrisen i Europa, den totalt punkterade drömmen om det goda Amerika och hemskheterna i Norge.

  De här stora farligheterna kan jag inte göra någonting åt. Jag greppar inte vad som händer och blir vanmäktig. Så istället, medan världen faller, hetsar jag upp mig på farorna i vardagen: det elände som man hittar i tidningarnas smånotiser.

Inga knivar på natten

  Varje dag när jag är i Frankrike läser jag till exempel notiserna i Midi Libre. Jag läser om cyklar och mobiltelefoner som stulits, rån och överfall i hemmen.

  Under läsningen tänker jag på sådant som jag själv har varit med om: stölden av en gammal spark i Luleå och hotet från ett gevär i händerna på en förvirrad man på min arbetsplats för länge sedan.

 Ibland blir jag så upphetsad att jag kollar numret till franska polisen, att det är 17 och inte 15 som jag ibland tror. Om det är kväll och kolsvart ute, springer jag ned till köket för att försäkra mig om att inga knivar ligger framme och frestar skurken. Alltid beredd att möta faran - den fattbara.

Sverige igång igen

Nu blir det ordning på tillvaron. I morgon i teve klockan 19.00 startar "Sverige", mitt favoritprogram med journalisten Ann-Marie Rauer, hon som är så självklar och bra. Och snart är det säkert dags för "Fråga doktorn". Vad mer kan man önska?

Svårt slänga böcker

Hemma ligger böckerna i högar, väller ut och ramlar ned på golvet. Inköpsförbud har införts. Särskilt förbjudet är det att köpa tre pocketböcker till priset av två.

  Jag ger bort dem till Myrorna, där expediterna tar emot de mesta med glatt humör. Men vilka böcker ska man slänga? Min ambition är att sortera dem i viktighetsordning, men det är svårt, mest åker de iväg med en väldig fart bara för att man inte ska hinna ångra sig.

Britt Edwall slängs inte

  Inte så att Kjell-Albin Abrahamsson, Birgit Munkhammar eller Britt Edwall ryker, nej. Men varför blev ”U-båtsfrågan” från 80-talet kvar på golvet? Är jag verkligen intresserad av främmande grodmän? Och vad de hade för sig på 80-talet i Törefjärden? De kanske inte ens fanns, grodmännen. 

Idag kan ett regnväder stryka förbi

Väder kan uttryckas poetiskt

Vissa fraser är lätta att komma ihåg fast man inte vill. De ligger och dunkar i huvudet, de hakar upp sig och ger sig inte av. Främling, vad döljer du för mig……

  Varför är det mycket svårare att minnas texter som inte alls är till besvär? Som till exempel Sjörapporten: Bälten, Vänern, mellersta Östersjön, Rigabukten, Finska viken, Ålands hav, Skärgårdshavet, Norra Kvarken och Bottenviken. Här gäller det att vara vaken.

  Lyhördhet krävs också om man ska ha en chans att hinna uppfatta poesin hos meteorolog Bengt Lindström, när han plötsligt säger:

    Idag kan ett regnväder stryka förbi längs kusten.

Bara att sätta igång

Alla säger att det bara är att sätta igång. Börja skriva, måla, överskrida gränser, släppa loss. Bara att sätta igång. Sätt igång bara! Sätt igång....

Ros till Uppsalas gubbar

Jag skrev förut att Uppsala är en tråkig stad i juli, instängd och ovädrad. Men det är ju inte stadens fel att den ligger så långt från Bottenviken. Uppsala kan inte hjälpa att det inte går att cykla till havsbaden.

  För att inte framstå som grinig vill jag lyfta fram en positiv sak - jordgubbarna. I jordgubbarna har Uppsala ett övertag. Ingen universitetsstad i världen har så goda och billiga gubbar som Uppsala. De säljs i vart och vartannat gathörn och ger staden en riktigt rosig profil under den kvava månaden juli.

En fröjd äta bär från smultronsläktet

  Dessutom innehåller jordgubbar, möjligen särskilt i Uppsala, skyhöga mängder av antioxidanter. Och alla vet att antioxidanter är nyckeln till ett långt liv – så länge som motsatsen inte bevisas. Och vem vill inte leva ett långt liv, även om det består av en och annan kvalmig månad.

När världen faller

Jag beundrar norrmännen som inte förfaller till hämnd och vedergällning i sina uttalanden. De talar om sammanhållning, styrka och öppenhet. Det gör att man kan tro litet på framtiden. Samtidigt, skriver Anne Holt i Dagens Nyheter idag, är sanningen den att allt fler norrmän står utanför denna sammanhållning. Och det är nog den riktigt stora utmaningen.

Långt till förfall

Än är det sommar och långt kvar till förfallstiden. I Norrbotten är det åtminstone ett par tre månader kvar till höstens förfallstid, och ännu fler till vårens, när isen varken bär eller brister. Under den här perioden måste man ta sig med svävare eller helikopter till skärgårdsöarna.

  Om den egna förfallstiden är det svårare att uttala sig. Mot den nedbrytningen hjälper troligtvis varken svävare eller helikopter. Men än är det inte aktuellt. Tack och lov. Tror jag. Hoppas jag.

Inte ens förseningen var punktlig

Ingen reparatör eller byggare kan underhålla vårt järnvägsnät så snabbt att vi resenärer blir nöjda. Spåren och järnvägsbroarna hinner inte med.

  Nu kanske någon tror att jag vill fjäska för SJ och Banverket? Säga att allt elände inte är deras fel.

  Ja, det säger jag med risk för påhopp: allt är inte SJ:s och Banverkets fel.

 Samma fördröjning upplevde vi nämligen i effektiva Tyskland. Med hela en timme var tåget försenat när vi tog biltåget från Basel till Hamburg. Orsak: ett spår i Hamburg var stängt för reparation. När vi kom fram var inte ens förseningen punktlig.

Inte ens tyska tåg hinner med

  Om nu inte heller effektiva Tyskland hinner med att reparera och bygga, då måste det vara fel på oss resenärer. Vi vill för mycket, ta oss fram alltför fort. Det går inte när verkligheten håller en annan takt.

Uppsala bäst i augusti

De tråkiga julidagarna i Uppsala är kvava och ovädrade. Badsjöarna ligger instängda, långt från havet, flera mil från Bottenviken. Turister grupperar sig förutsägbart vid sevärdheterna.

  Först när augusti kommer är det hopp om livet. Då väcks livsandarna. När sommaren i lärdomsstaden går mot sitt slut känns det bättre. Då får man lust att stöka omkring i lägenheten och befria sig från bråte och gamla tidningar. Det är då man läser filmannonser och sitter på biblioteket med folk som har kommit hem från semestern.

Uppsala med Skytteanum. Mindre kul i juli.

Snart kuling

Fram på dagen ökande till tolv

Sommarkonversation

Tvåtum två, fyrtum fyra, tre, tre och en halv, femtum. En tum fem, två och en halv, en och sjuttio, nittiofem, hundratjugo gånger tjugoen. Råspont. Likström, sinuskurva, växelström. Hängränna. Tvåtum två, fyrtum fyra, femtum, en sjuttis. Insektsnät. Fyrtum fyra, tre, tre och en halv..

Tandhygienisk skyltning

Från en hamnkrog i Luleå

Måla fönster

När man ska måla fönster längtar man till lunchpausen redan vid frukosten.

En sorts natt

Sommarnatten i Norrbotten består av utspädd rosa himmel och blekt blått hav. Den här sortens natt pågår ända till den så kallade gryningen.

Härligt efteråt

Att bada i Bottenviken är härligt. Efteråt.

Hög takt på sommaren

Kort sommar

I norra Sverige ska allt gå fort, det har jag sagt tidigare. Sommaren är kort, och båten ska ner i sjön innan hösten kommer. Den höga takten märks också i språket. "Ska vi göra bort och äta", heter det.
  Kanske är det lika bra att "göra bort och sova" också? Eller inte alls. Det gäller att fånga ljuset och solen innan det snöblandade regnet kommer.

Själva livet

Bakom kröken?

Hur hinner alla? Städning och tvätt, kläder som ska vikas ihop, kylskåp som hastigt måste bytas ut, veckoinköp, nattning av barn, jobb, studier. Allt som krävs för att själva livet ska få plats, men var är själva livet?
  Hade tänkt avslöja det. 
  Återkommer.

Strömming + champagne = sant

Senare version av strömming

Budget möter lyx, skrev Dagens Nyheter i förra veckan. En svensk hamburgerkedja har nämligen inlett en romans med fashionabla Nobis Hotel vid Norrmalmstorg. Där kan hotellgästerna beställa ett paket med värstingburgare och champagne till rummet. Lyx behöver inte vara hummer och kaviar, säger hotellets vd till tidningen.

  Som om idén vore ny.

  Själva blev vi för många, många år sedan inblåsta på ön i Bottenviken, nästan utan mat och dryck, 16 sjömil från närmaste affär. I källaren till stugan hittade vi - märkligt nog - en flaska orörd skumpa, som vi korkade upp. Till den åt vi strömming, fiskad av släktingarna på ön.

  Det kallar jag lyx och budget i skön kombination. Norrmalmstorg är inte alltid först.

Bada i Bottenviken

Det är en sak att ta ett dopp i ett civiliserat vatten som Medelhavet, där varenda baby bär baddräkt. En helt annan sak är att bada i Bottenviken.

  Vid Medelhavet måste man uppföra sig, om man inte vill ha sedlighetspolisen i hälarna. I Bottenviken kan det gå för sig att hoppa i naken, trots att allt fler båt- och stugägare numera trängs i den sköna naturen.

  Följ bara ett råd. Se dig inte omkring. Simma och plaska -  gärna galet och vilt -  men håll för ögonen eller blunda. Låtsas att du är ensam vid strandkanten.

Håll för ögonen när du badar iBottenviken

  Den här typen av verklighetsflykt  kräver ingen extra utrustning. 

Trivsamt på sopstationer

Få platser är så trivsamma som sopstationer. Det beror inte på verksamhetens innehåll utan på karlarna. På sopstationerna är männen glada och muntra, de pekar ut vilka containrar som passar till soporna, de svarar på frågor och ger kunden ett handtag. Sopstationer är fint för humöret.

  Hej vad det går!

Hemma hos gröten

Svarta vinbär, gott till gröten

Visst saknar jag de franska körsbären, första melonen från Cavaillon och det billiga rosévinet på tank.

  Men nu är jag i alla fall hemma hos havregrynsgröten.

Sugen på att resa?

Ett bra tips som jag verkligen vill rekommendera när man vill ut och resa är följande. Gör en önskebudget. Se till att alla poster ligger på lägsta prisnivå. Räkna på det billigaste hotellet, lägsta bensinpriset, matsäcksluncher istället för restaurangbesök, övernattningar hos vänner. Undvik att ta med klädinköp och kafébesök. Det blir visserligen knepigt att få pengarna att räcka när du kommer hem igen, men iväg kommer man. 

Svårt stå ut med ställtider

Med Deutsche Bahn genom natten.

Jag blir helt ställd av ställtider.

  Vi satte oss på biltåget i Lörrach, väntade på att glida iväg genom det sydtyska landskapet för att ta upp matsäcken och långsamt njuta av en sen middag. Men tåget kom aldrig iväg! Det tog säkert en och en halv timme för loket att maka ihop persontåget och vagnarna med bilarna. Vilken ställtid! Långt mer än vad vi själva behövde för att packa upp och förbereda skinkan, brödet och de små färdigköpta chokladpuddingarna med grädde i. 

  Besvikna åt vi upp det medhavda medan tåget hela tiden stod kvar på den enformiga stationen utan att röra på sig, nu i väntan på att förbindelsen till Hamburg skulle bli klar. När lokföraren till slut satte igång ekipaget i riktning norrut hade vi redan krupit ned mellan de enkla påslakanen, snuvade på supén med utsikt.

 Författaren Bodil Jönsson skrev en gång att moderna människor saknade ställtider. Hon menade att nutidens folk har för snäva marginaler och inte hinner förbereda sig. Det mesta skulle bli bättre gjort och vara roligare om vi fick den ställtid vi behöver. 

  Jag är inte så säker på det. 

Svepande geografi

Några orter i Norrland

Jag är noga med min geografiska bakgrund. Det kan tyckas kitsligt, men jag blir upprörd när folk frågar:
  - Ska du hem till Norrland på semester?

  - Ja, jag ska hem till Norrland, säger jag. Men inte till Gävle och inte till Sundsvall. Jag ska till en hamnstad som ligger en 60- 80 mil norr om de här städerna. Min stad finns i Norrbotten.
  Så svarar jag med tillkämpat lugn.

  Samma behärskning försökte jag öva mig på häromdagen när jag lyssnade på ett vetenskapsprogram i bilradion, på väg hem från Frankrike. Reportern berättade att man forslar gödsel från stockholmstrakten till Aitikgruvan för att lägga den som ett täcke på gruvavfallet.

  - Aitikgruvan utanför Gällivare ligger i Norrland,  försökte reportern sig på.

 - Nej, ville jag ropa till radiorösten, gruvan har sin hemvist i Norrbotten eller Lappland. Gödsel kan inte forslas till en så obestämd adressat som Norrland.

  Jag måste nu i efterhand fråga radiojournalisten, om han hör mig:
   -    Var har du Aitik? Tänkte du dig Gällivaregruvan i närheten av Härnösand, Östersund, Piteå eller Kiruna? Säg mig!
  Alla dessa platser ligger nämligen i Norrland, fast utspridda på en yta av 261 292 kvadratkilometer.

  Någon kanske tycker att jag bryr mig för mycket. Det gör jag.

PS Vad programmet handlade om? Okej, miljöfarlighet, metalläckage, också viktiga saker.

Vart är 90-talisterna på väg?

De nöjer sig med att se Allsång på Skansen, 90-talisterna. Så står det i tidningen Uppsala Nya, som baserar artikeln på uppgifter från forskningsföretaget Kairos future.  Jag läser att den här generationen vill ha ett fint hus, sköta sig, hitta den rätte och skaffa barn, få ett bra jobb – och se Allsång på Skansen.

  90-talisterna blir oroliga om de inte kan förverkliga de här drömmarna, hävdas det i artikeln.

  Vart är de på väg, de unga? Jag kan acceptera att de inte vill förändra världen, hitta sig själva eller gå strökurser på universitetet.

  Men att ängslas över att inte få se Allsång på Skansen?

  Själv oroar jag mig för att inte hinna lyssna tillräckligt på Sara Vaughan eller Diana Krall. Eller att aldrig mer få höra Svante Thuresson och Norrbotten Big Band ihop.

Inte mycket att skratta åt

Vi är på väg från Frankrike genom Tyskland. Jag köper tidningen Die Welt, som betyder Världen. Det är en aktad tidning, som den här dagen skriver om problemen med Tysklands kärnvapenstopp, förgiftade gurkor och Ratko Mladic som antas vara frisk nog att ställas inför domstol i Haag. I samma tidning hittar jag sedan en notis som har rubriken: ”Carl Gustafs popularitet på lägsta nivå”.  

  Artikeln handlar om att Sveriges kung numera inte har så mycket att le åt om hans påstådda aktiviteter är sanna.  Det som han tros ha gjort heter på tyska Rotlichtaktivitäte, det vill säga han ska ha roat sig i nöjeskvarter, s.k. red light districts. I Sverige har vi visserligen inte röda ljus på samma sätt som i journalistens hemland, men vi förstår vad han menar.

 Inte heller i grannlandet Frankrike har man mycket att skratta åt, inte när man under en längre tid har läst om vad pressen i Frankrike och USA skriver om före detta IMF-chefen Dominique Strauss Kahn, hans omvittnade förtjusning i kvinnor och om den fattning som han eventuellt tappade när han mötte en städerska på ett hotell i New York.

  Både Sverige och Frankrike är föremål för omvärldens sneda leenden, med rätta. Men vem går fri?  Stig fram i ljuset, kamrater i Tyskland, England och alla andra länder!

  Sverige och Frankrike kan inte vara ensamma om att utsättas för händelser som möjligen kan ha inträffat.

Blev inte som tänkt

Simbassäng tänkt för barnen

  Det är dyrt att bo i Le Corbusiers märkvärdiga hus i Marseille. Skyltarna i foajén visade mest välavlönade yrken: advokater, reklambyråfolk, arkitekter.  

  Så var det inte alls tänkt från början.

Le Corbusiers hus med 337 lägenheter

  Idén med Cité radieuse eller l’Unité d’Habitation som huset också heter, var att skapa bostäder för fattiga familjer som hade drabbats av bombanfallen i le Vieux Port (gamla hamnen) under andra världskriget. De ledande politikerna i staden kallade då på den schweiziske arkitekten Le Corbusier.

  Le Corbusier såg en möjlighet att skapa ett nytt sätt att leva i en storstad. Hans idé gick ut på att samla bibliotek, kontor, restaurang, butiker och bostäder i en och samma byggnad, allt förenat med inomhusgator där hyresgästerna kunde prata med varandra och knyta kontakter. Stora grönområden och lekplatser koncentrerades till den frigjorda marken under och runt den stora byggnaden.

   Så var det tänkt. En bra bostadsmiljö också för mindre bemedlade.

  Men om grundidén inte håller hela vägen? Är det inte då smartare att använda sig av de små stegens filosofi, att utveckla idéer i liten skala istället för att slå på stort? Kanske blir resultatet mer träffsäkert.

Tjafs om skyltar

Det är konstigt med Frankrike ibland. I flera veckor har tidningarna förstasidorna handlat om vad folk tycker om ett antal nyuppsatta varningsskyltar på vägarna. Skyltarna gör trafikanterna uppmärksamma på att hastighetskameror förekommer. Bevisligen har dessa skyltar, sedan de satts upp, minskat hastigheten med 10 km/t. Ändå ska det tjafsas, upp på högsta politiska nivå, om de ska finnas kvar eller tas ned.

  Jag tycker att det är bra att folk blir uppmärksamma på att det finns kontroller och att de tar tillfället i akt att köra lagligt. I den här typen av frågor måste man väl ändå lämna folkopinionens åsikter utanför (utom min egen synpunkt förstås.)

Ifrågasatt dopp

Medelhavet vid Porquerolles i Provence

Det var fint – Medelhavet. I blekt blå nyanser låg det där, lockande, och jag tog ett dopp i det 19-gradiga vattnet.

  Men efter att ha promenerat tillbaka till bilen, betalat parkeringsavgift, tvingats punga ut med motorvägsavgifter på hemvägen och svettats i bilköer undrade jag om doppet var värt resan.

  Ja, doppet var värt resan.

Fest för skrynkliga ärtan

Att det glänsande röda körsbäret hyllas med fester och avsmakningar, det förvånar mig inte. Men att fira kikärtan? Tänk er att anordna ett party för en skrynklig böna i dagarna tre? Med kabaré och andra förlustelser.

  Det kan man bara göra i livsnjutarlandet Frankrike.

Fest för kikärtan, le pois chiche