God Jul och så vidare

Löjrom, mumma, torkat renkött o.s.v. God Jul.

Bra sagt

Ola Larsmo fyller 55 år och gratuleras i Dagens nyheter. På frågan vad han saknar i kulturdebatten svarar han:

  ”Fördjupningar om viktiga frågor och förståelse av historia. Hur många vet att Sverige firade 90 år som demokrati förra året? Vi har inte ’fått’ vår demokrati, vi har kämpat för den. Och nu har det glömts bort. Sådant retar mig.”

  Ola Larsmo har skrivit den kritikerrosade ”Förrädare”, en spionroman om Sverige under andra världskriget. Han har också skrivit ”Djävulssonaten”, en essä om Bollhusmötet i Uppsala 1939, då en grupp Uppsalastudenter protesterade mot att ta emot några få judiska flyktingar.

Vintermörker

Fogarna i det europeiska bygget håller på att lossna.  Eurogemenskapen, som bygger på principen ”en för alla, alla för en”, håller på att bli ”ingen för alla, var och en för sig”.

  Det befarade Göran Rosenberg i morse i God morgon världen i P1, och han är inte ensam om att tänka så.

  Ändå vågar han satsa en flaska champagne på att Europabygget står kvar till kommande årsskifte, och han hoppas att det inte bara kommer att gälla fasaden. 

  Vi är fler som hoppas.

  På nyheterna meddelade man också att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet i Sverige enligt senaste SIFO-mätningen,10 procent av de tillfrågade (det var nog järnrören som gjorde susen).

  Det är precis som i Frankrike inför senaste presidentvalet: Främlingsfientliga Marine Le Pen kom på tredje plats efter Hollande och Sarkozy. Man trodde inte att det var sant. Inte i tänkarlandet Frankrike, filosofernas land.

  Nu har syndabockstänkandet trängt in i Sverige också. Vågar man alls tro på en ljusning?

  

Hotet från fjärran länder

Har Sverigedemokraterna ändrat sig? Förvånad lyssnar jag på P1-morgon strax före nio, då Mattias Karlsson intervjuas om svenskheten. För ovanlighetens skull påstår han inte att muslimerna är problemet, vilket hans parti annars tjatar om hela tiden.

  Nej, istället säger Mattias Karlsson att Sverigedemokraterna vill undvika att ta hit ”stora mängder av människor från väldigt avlägsna delar av världen”. För det är då problemen uppstår.

  Vad menar han? Tänker han på Nya Zeeland? Är deras befolkning verkligen intresserade av att flytta hit? Eller avser han Fiji? Håller dessa öbor i Stilla havet på att packa väskorna för avfärd till Sverige? Eller kommer hotet bortifrån Vancouver och San Francisco?

  Då måste det vara lugnare att välkomna länder som ligger närmare oss, tänker han väl. Turkiet, Rumänien och Libyen? Ja, det måste vara så han tänker.

London i december

Konstfärdigt i London

I London i december var det mycket som var franskt. Ibland franskare än i Frankrike. Som på matkedjan Le Pain Quotidien där kaffet på maten serverades i franska stora frukostkoppar (bols) utan öra - fast det inte var morgon, utan kväll. Men man kanske inte ska vara för petig. Det viktiga är intentionerna.

  I London rådde också en italiensk trend. På restaurangen Jamie’s Italian hängde skinkorna så tätt i taket att man trodde sig delta i en teveinspelning av Solens mat med Bo Hagström. Och bröden vid borden var lika konstfärdigt arrangerade som ett stilleben från renässansen. Är det så det går till i själva landet? Man undrar.

  Alldeles genuint kändes det däremot att lyssna till känslosamma musiken från Amerika. Över hela London hördes Dean Martins röst: Let it Snow, Let it Snow, Let it Snow………………..

Syndabockarna

Är det rätt att hata svenskheten i Finland? Den frågan ställer Åsa Moberg idag i DN till Sverigedemokraterna. I Finland heter Sverigedemokraternas broderparti Sannfinländarna. Deras hat riktas bland annat mot den finlandssvenska minoriteten i Finland.

  Ja, vilka syndabockar ska pekas ut? Ibland måste det vara knepigt för Sverigedemokraterna att veta vilken grupp de ska lägga skulden på.

Demonerna sover bara med ett öga

Nobelpriset påminner oss om plikten att minnas. Så skriver min favoritkolumnist François Martin i lokaltidningen Midi Libre idag. Europa är inte en gammal trött historia, styrd av teknokrater, minerad av kraftlöshet. Europa är hopp för världen. Och framför allt en modell för politik som är grundad på respekt för de olika folken och deras gemensamma värden.

  Hur många kontinenter i världen kan skryta med ett liknande bokslut? En sådan hög ambition?

  Visst infaller Nobelpriset när allt är som sämst, fortsätter Midi Libre. I ett oenigt Europa där solidariteten inte längre är ett gemensamt åtagande. När de rika i norr vägrar att hjälpa de fattiga i söder, när åtstramningarna får folken att blöda och drivas till revolt. När själva euron vacklar i sin grund.

  Ändå, måste Europatanken fortsätta, långt efter det uppfordrande fredspriset. Nästa steg blir att arbeta för att höja välståndet.

  Ty de gamla demonerna sover bara med ett öga, avslutar Midi Libre.

  

Tänker fransk girlfriend rätt?

Läser tidningarna som alla andra, särskilt husorganet Midi Libre. lokaltidningen i södra Frankrike. Men vi är många som undrar: Hur tänker landets första dam?

 Valerie Trierweiler, Frankrikes First Girlfriend som en del säger, har inte opinionen med sig. Som sambo med pojkvännen François Hollande, Frankrikes president, verkar hon ha gjort bort sig.

  Bakgrunden är hennes flera månader gamla twitter, där hon satte käppar i hjulet för Segolène Royal (tidigare gift med Francois Hollande) genom att uppmana läsarna att rösta på en konkurrent, den politiska vilden Olivier Falorni. Av svartsjuka sades det. Socialistpartiets och Hollandes plan var att Ségolène Royal skulle bli talman i Nationalförsamlingen. Det blev hon inte, vilket kanske inte hade med twittrandet att göra.

  Men ändå: Hon gick för långt, tycker Midi Libre och många andra i Frankrike. Blandar ihop sitt privata liv med sitt publika.

  Inte heller gillar Midi Libre att hon går till domstol mot journalister (Trierweiler är själv journalist) eller att hon envist hävdar att hon måste behålla sitt yrke för att försörja sina tre barn.

  Är glamour det enda hon har? frågar sig först Midi Libre och pekar på att Valerie Trierweiler liknar en hollywoodstjärna från femtiotalet, vacker med ett långt svallande hår. Är hon kanske en Laureen Bacall eller en Ingrid Bergman beredd att erövra en Humphrey Bogart? Eller har hon varken glamour eller omdöme?

  Ja, vad ska man tycka? Hur ska en modern First Lady uppföra sig? Själv tycker jag att det inte skulle skada med litet mer eftertanke och kommer att tänka på orden i gyllene guld ovanför  Uppsala universitets aula: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.”

  Just nu känns den provocerande devisen från 1794 helt rätt.

Heder åt "La Gréco"

Sjunger snart i Montpellier

Juliette Gréco, minns någon henne? Den franska visans drottning, alltid dramatiskt klädd i svart. Idag har hon hunnit fylla 85. Snart ska hon utnämnas till hedersmedborgare i Montpellier, där hon föddes den 7 februari 1927. En plakett ska sättas upp på hennes födelsehus den 20 oktober. I anslutning till hyllandet ska "La Gréco" avsluta den 17:e internationella gitarrfestivalen i den sydfranska universitetsstaden.

   Vad det blir för låtar? Ett hett tips från min sida är: Parlez-moi d’amour och Sous le ciel de Paris. 

  Härligt att hon finns, jag visste inte att hon fortfarande var i farten. 85 år, vad är det för ålder nuförtiden?

Extrem höger fyller fyrtio

Tiden går. Det var 1972, för fyrtio år sedan, som den franska extremhögern föddes: Front National. Under dessa år har partiet blivit en aktör att räkna med, skriver dagstidningen Midi Libre idag.  

  Ett exempel på hur partiet har påverkat fransk politik är dess inflytande på delar av den franska högern, UMP. Alldeles nyligen har en av UMP-ledarna, Jean-Francois Copé, gjort ett uppmärksammat uttalande om faran med en antivit rasism. Ett annat exempel på extremhögerns påverkan är enligt Midi Libre kravet på att stoppa all immigration, som delar av UMP driver.

  Men det finns händelser bakåt i tiden som är ännu mer hårresande. Många fransmän glömmer aldrig april 2002, i samband med presidentvalet. Då inträffade en av de största överraskningarna i fransk politik. Dåvarande FN-ledaren Jean-Marie Le Pen kom på andra plats i presidentvalets första omgång med 16 procent av rösterna strax efter Jacques Chiracs 19,2. Det var den gången som socialistledaren Lionel Jospin befann sig helt utkonkurrerad av den franska extremhögern och helt försvann ur politiken.

  Som tur var valde det franska folket att lägga all sin kraft på Jacques Chirac i andra omgången Han vann då med hela 82,1 procent mot Jean-Marie Le Pen. Vad hade det annars blivit av ett land med parollen "frihet, jämlikhet, broderskap"?

Zlatan inte längre hemlös

Zlatan Ibrahimovic är inte längre hemlös. Han är inte längre en person SDF, Sans Domicile Fixe., står det tröstande på franska Oranges nätsida. Man försäkrar att den svenska fotbollstjärnan i franska PSG, Paris Saint -Germain, nu har funnit sin fristad, sin lugna hamn,  son havre de paix.

  Det måste kännas skönt efter att ha varit tvungen att bo på ett hotell i Operakvarteren i Paris. Nu får han en fast bostad i den franska huvudstaden. Hans krypin, nid douillet, ligger i sextonde arrondissementet, i Villa Montmorency, där han blir granne med Sarkozy och grabbarna.

Fallna rosor

I södra Frankrike är förfallet är nära. Jag menar inte den ekonomiska krisen och arbetslösheten, jag menar solrosorna. De stora gula blommorna har säckat ihop, de prunkar inte längre, de ser ledsna ut. Nu i slutet av september står de och hänger eller har lagt sig ned på den bruna jorden.

  I Norrbotten inträffar den så kallade förfallstiden senare på hösten - eller på våren - när isarna varken bär eller brister. Då går det inte att ta sig ut till skärgårdsöarna utan svävare eller helikopter. Om man gör det, faller man igenom isen och drunknar.

  Det finns en privat förfallstid också. Den påverkas inte av årstiderna, den pågår året runt. Oavsett säsong smyger den sig på i form av grå hårstrån och fina rynkor. Någon svävare som lyfter en över det förfallet finns tyvärr inte, det skulle vara kosmetisk lifting i så fall. Men då ska man vara riktigt illa ute och ha antagit utseendet av en nedfallen fransk solros i grått septemberregn.

Oprecist om gifflar

Uppäten karlsbadergiffel

Idag har jag köpt karlsbadergifflar, porösa, fina vetebröd som är bakade på äggulor och vispgrädde. Så långt är allt bra. På Wiki står det att karlsbaderbröd bakades på det gulfärgade oxiderade vattnet i staden Karlsbad. Bröden blev därför gulaktiga. Karlsbad är det tyska namnet på den gamla tjeckiska kurorten Karlovy Vary.

   Fast helt säkert är det inte, den uppgiften finns till exempel inte att hitta i seriösa Nationalencyklopedin, NE. I det ordentliga uppslagsverket NE hänvisar man inte alls till den tjeckiska staden.

  Hur är det då med wienerkorven? Kommer den alls från Wien? I NE står det att wienerkorv är en fin, lång, smal korv som också kan heta frankfurter. Det är allt som står. Ingenting om den österrikiska huvudstaden.

  Slår jag på korven som heter frankfurter står det ingenting alls om Frankfurt, den tyska staden vid floden Main, det står bara att en frankfurter är samma sak som en wienerkorv. Det är lätt att bli förvirrad.

 Om den finska pinnen står förstås ingenting, men det hade jag heller inte väntat mig. Den anses antagligen för oansenlig för att få någon uppmärksamhet av den märkvärdiga NE. 

Häftigt med snällhet

"Konsten att vara snäll." Så heter den bok som läkaren och professorn Stefan Einhorn gav ut 2005. den titeln kunde inte få mig intresserad av boken, alltför intetsägande och mesig.

  Men så dyker denne Einhorn upp igen. Sju år senare. Med samma budskap. Jag läser i DN att han tillsammans med psykologistuderanden Christina Andersson vill skapa ett centrum för medkänsla och medmänsklighet i Stockholm. I början av september ska en rad kända forskare samlas i Stockholm för att samtala om vad som gör att människor har medkänsla med andra och hur vi ska kunna skapa ett mer medmänskligt samhälle.

  Han ger sig inte, snällhetsprofessorn. Fortsätter att driva sin tes.
  Häftigt.

Existentiellt

Nu händer det igen. Jag existerar. Åtminstone ska jag bevisa det före den 12 oktober.

  Varje år vill den franska pensionsmyndigheten ha intyg på att jag lever, och det är egentligen inget konstigt med det. Bluffa vill man inte.

  Nej det skojiga är formuleringarna. På blanketten som en svensk myndighetsperson ska signera står det: 

”Is alive, having appeared before us today” eller på franska: ”Est vivante pour s’être présentée aujourd’hui devant nous”.

  Med andra ord: Mitt bevis på att jag lever är att jag har visat upp mig. 

Färdigdoppat

Nu är det klart med baden i Bottenviken. Fyra dopp och två simtag.

Trerätters?

En sak har jag funderat på i samband med historien kring Tillväxtverket.

  Personalen har blivit bjuden på trerättersmiddag står det i tidningarna.

  Trerättersmiddag, ordet väcker folkhemsindignation. Ändå har det blivit så vanligt i Sverige att bjuda på trerätters, inte minst när unga människor bjuder på middag.

  Själv kan jag inte låta bli att tänka på mina trerättersmiddagar och -luncher på studenthemmet i Paris. På studenthemmet köade vi framför självserveringsdisken. Alltid tre rätter: oeuf mayonnaise, poulet, yaourt nature. Ägg med majonnäs, kyckling, en yoghurt. Någonting i den stilen.     

  Ingenting lyxigt, men trerätters var det. Ibland vin ur kranen, annars vatten, eller bådadera.

  Jag har tänkt på en annan sak också. Varför frångick Annie Lööf den gängse modellen att låta den chef som ska avgå själv få berätta det på en presskonferens. Att undvika att sparka på en person som redan ligger. Det hade varit snyggare.

Svårt att samsas

Prideparad idag. Men inte bara. Omkring 200 personer från flera utländska islamfientliga organisationer väntas samlas på Norra Bantorget i Stockholm. De ska protestera mot ”islamiseringen av Europa”. Det står att läsa i UNT.

  Utländska organisationer? undrar jag.

  Vart ska de inhemska främlingsfientliga då ta vägen? De som inte vill liera sig med utländska grupper?

  Kanske slipper vi dem idag.

Allt är relativt

Gullig mygga

Nu tjatas det i teves nyhetsprogram om att man ska vaccinera sig mot fästingar.

  Jag har gjort det, tre gånger.

  Däremot har jag aldrig i verkliga livet sett en fästing. Men livrädd är jag efter att ha sett skräckpropagandan i väntrummet på vaccinationscentralen. På en fyrtiotvåtums teveskärm visas förstorade bilder på ett spindelliknande djur i rörelse.

  I det perspektivet framstår mygghelvetet som rena paradiset.

Pappas pojke

En son går i sin fars fotspår. Det gäller Syriens president. Det mesta har Bashar al-Assad ärvt av sin far Hafez al-Assad: tortyr, massförstörelsevapen och en nära relation till Ryssland. Det skriver DN:s Peter Wolodarski i gårdagens tidning.
   Wolodarski förklarar: De som förvånats över den syriska regimens brutalitet under det 16 månader långa upproret, bör komma ihåg att klanen Assad aldrig dragit sig för att knyta järnhanden mot sina verkliga och inbillade motståndare. När islamister i staden Hama utmanade fadern, dåvarande president Hafez al-Assad 1982, svarade han med en massaker. Åtminstone 10 000 invånare utplånades.
   Jag hör till dem som ändå har förvånats. Naivt har jag tänkt att ögonläkaren och presidenten Bashar al-Assad borde höra till gruppen människovänner. Den utbildning som han har gått igenom har ju till syfte att förbättra synen på folk och lindra människors lidande.
  Eller har jag missförstått? Var det helt andra saker som lockade? Var det det kirurgiska hantverket? Eller ett brinnande intresse för hornhinna och lins?
   I min blogg av den 3 mars 2012 undrade jag vad som rörde sig i huvudet på president Bashar al-Assad och hans fru Asma, också hon med universitetsstudier i bagaget, båda med erfarenhet av ett liv i det demokratiska England.
   Jag vet fortfarande inte. Jag inser bara att det ibland är totalt bortkastat att satsa på utbildning och erfarenheter som ska ge utblickar. Det gäller i högsta grad den person som nu är ansvarig för de illdåd som nu begås i Syrien. En person som hellre tar på sig rollen som pappas pojke än ser lösningar till fred.

Hellre kuling än mygg

Kulingen och blodsugaren trivs inte ihop. De möts aldrig. När kulingen dyker upp blåser myggen bort. Den flyger åt Stockholm till om vinden är nordlig. Det gillar vi på skärgårdsön i Bottenviken. Ordet kuling är enligt NE antingen bildat efter nederländska ”koeling” eller anknyter till det inhemska ”kul”, ”frisk vind”. Hur det än är med den saken har blodsugarna svårt med pricksäkerheten när det blåser mer än 13,9 sekundmeter, vilket är gränsen för kuling enligt SMHI.

Å andra sidan har kulingen nackdelar. Det är inte särskilt bekvämt att dunka fram i öppen plastbåt när det blåser kuling. Då är det bara att underordna sig havet, sitta kvar på ön, njuta av avsaknaden av mygg, vänta på att vinden avtar och strunta i att passa tider. Jag föredrar kuling framför mygg, om någon frågar.

Inget bad

Sluttittat på termometern. Ger upp.

Mot mygg

När det blåser försvinner myggen och vi kan slappna av. Men ofta är det vindstilla och då krävs   uppfinningsrikedom för att bekämpa blodsugarna.
  En troligtvis oprövad metod mot myggplåga är KBT, kognitiv beteendeterapi. Den typen av terapi utgår ju från individens reaktioner på miljön och inriktas på att förändra tankemönster. Om KBT funkar på tinnitus (vilket den lär göra), borde den kunna bota myggängslan.

  Kanske något att satsa på inför nästa sommar.

  

Höjdpunkt

Besök på återvinningscentraler hör till höjdpunkterna i tillvaron. Man rensar och blir rensad. Glada karlar hjälper till. Också jämställdheten vinner terräng. På Kronan i Luleå skymtades en tjej bland de anställda.

Sommarnatten

Nu är den här igen. Sommarnatten i Bottenviken. Som vanligt utspädd i blått och blekt rosa.

Hur ska Sarkozy återuppstå?

Många är spekulationerna om vad före detta president Sarkozy ska syssla med efter sin avgång. I en ledare i Midi Libre tror man att han kommer igen i form av värdig statsman, höjd över politikens vardagsgnabb.

  Anledningen är att Sarkozy har gjort en ovanligt snygg sorti - något som förvånar ledarskribenten. När Sarkozy förlorade valet höll han nämligen ett ovanligt känslosamt och värdigt tal och i ett senare skede välkomnade han den kommande presidenten Hollande att delta i den högtidliga fredsceremonin den 8 maj.

  Man kan fråga sig, skriver Midi Libre, varför den avgående presidenten har vårdat sig så mycket om sin mediebild under sin avgång. Om det inte är för att en snygg sorti alltid är en god investering för framtiden.  Fast en svaghet lär Sarkozy ha i sina bristande kunskaper i engelska, om han tänker göra karriär på den internationella scenen.

Söndagsmarknad

Marknad i landet där vin är billigt och brödet gott.

Körsbären har anlänt

Säljs i Frankrike

Jag misstänker att jag är körsbärsfanatiker. Nyss köpte vi de första bären i ett stånd efter vägen i södra Frankrike. De kostade fem euro kilot. I alla fall inte lika dyrt som i stan där den första sändningen gick på nio euro per kilo.

  Snart är det dags för de professionella körsbärsfansen att mötas under särskilda former. Då blir det träffar för odlare, producenter, matexperter och alla andra intresserade, inte minst den grupp som kallar sig ”smaklökarnas försvarare”, Militants du Goût. Alla vill lära känna körsbäret och dess olika möjligheter. 

Sida vid sida

Foto: AFP. Klipp ur Midi Libre

De båda män som slogs så hårt i valdebatten stod igår sida vid sida framför den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris. Det var på vapenstilleståndsdagen den 8 maj, helgdag i Frankrike, som denna historiska parantes ägde rum.

  Nicolas Sarkozy och Francois Hollande , den avgående och den tillträdande presidenten ville på så sätt visa upp en bild av en samlad nation. Snyggt.

  Mitt husorgan Midi Libre hade idag också tema kring Europa, eftersom det tydligen är idag den 9 maj som Europadagen firas.

  Frid och fröjd över hela linjen med andra ord.

Spännande som en fotbollsmatch

Det blev Francois Hollande som i spetsen för socialistpartiet fick franska folkets röster i presidentvalet. Han fick 51,90 procent av rösterna mot avgående president Sarkozy och det borgerliga partiet med 48,10 procent. Spänningen var enorm just före klockan 20.00 ikväll i fransk teve då resultatet skulle offentliggöras. Inga siffror fick offentliggöras i förväg. Hela tillställningen påminde om en fotbollsfinal med de politiska kommentatorer uppjagade som sportjournalister.

  När resultatet meddelades blev det gråt på alla håll och kanter. Hollandes son, tillika kampanjaktiv, var den första som syntes gråta av rörelse, och Sarkozys alla unga kampanjarbetare grät samtidigt av besvikelse.

-       Livet blir annorlunda nu, sa Sarkozy efter nederlaget.

 I ett mycket personligt tal så gott som utan manus lyckönskade den avgående presidenten sin efterträdare och sade sig nu bli en fransman bland fransmän. Om detta på allvar betyder att han ska sluta med politiken framgick inte, men Sarkozy har tidigare förklarat att han lämnar politiken om han förlorar valet.

  I och med utgången i kväll fick sig främlingsfientligheten en törn, även om den inte kommer att försvinna (den högerextremistiska Marine Le Pen fick nära 18 procent i första valomgången). Sarkozy har i flera fall anslutit sig till populistiska strömningar för att vinna röster medan Francois Hollande har haft en annan framtoning kring invandringen. Däremot kan man fråga sig hur den nye socialistiske presidenten tänker finansiera alla sina reformlöften i ett Frankrike som sedan 30 år tillbaka har ett enormt underskott i statsbudgeten.

   Vissa säger att folk röstade mot Sarkozy mer än till förmån för Hollande. På något sätt ger Sarkozy samma intryck som Olof Palme– utan någon som helst jämförelse i det politiska budskapet. Båda framstår som lågmälda demagoger och har en sarkastisk framtoning -  personligheter som drar till sig fiender. 

Fransk rysare

En riktig rysare är det. I kväll klockan 20.00 får vi veta om Frankrike får ny president. Kampen står mellan Francois Hollande och sittande Nicolas Sarkozy. Enligt mitt husorgan, tidningen Midi Libre, avgörs valet av tre saker:

  Den ena är hur högt valdeltagandet blir. I första omgången röstade 79,49%.

  Den andra är de obeslutsamma. De finns bland de två stora familjerna centern och extremhögern. De representerar ungefär 30% enligt resultatet från första omgången.

  Den tredje okända faktorn är hur centerpartiets MoDem har ragerat efter ledaren Bayrous tillkännagivande att rösta på Hollande.

  Spännande är det. Även om jag tror att det grekiska parlamentsvalet, också det i dag, får större efterverkningar på den europeiska politiken.
PS. Sarkozy har sagt så mycket dumt den senaste tiden om invandring att han är utesluten från min önskelista (om jag hade haft rösträtt).

Camus röker vidare

Tillåtet fotografi

Albert Camus kan fortsätta att röka. Det vill säga inte i verkliga livet, han lever inte längre, men på bild. Domstolen i Montpellier har nyligen tillåtit en affisch där Camus syns med en cigarrett i munnen. Det framgår av en notis i den sydfranska tidningen Midi Libre (se bild).

  Det här kan tyckas märkligt, men i Frankrike är det inte självklart att röka på bild. Det finns en lag, la loi Evin, som förbjuder propaganda för tobak och alkohol på tv, på biografer och i sponsorsammanhang.

  Förbudet har tidigare drabbat en filmaffisch i Paris tunnelbana, där Jacques Tatis pipa fick ersättas med en snurra. Likaså drabbade restriktionerna en reklambild för en film om Coco Chanel, där cigarretten togs bort ur filmaktrisens hand.

  När det gäller fotot på Albert Camus har ett undantag gjorts. Orsaken är att bilden är tagen av den kände fotografen Cartier-Bresson och anses vara ett verk av högt konstnärligt värde. Bilden sitter på ett mediatek i närheten av Montpellier.

Sardin från Lissabon

Typisk sardin från Lissabon årgång 2012

April

Lägg till bildtext

Nu får Ikea ta sig samman

Först var det Kamprads nazistiska böjelser. Nu är det spioneri på gång. Är det inte nog snart? Som representant för Sverige måste man kunna uppföra sig.

  Jag har alltid gillat Ikea, framför allt deras idé om att göra snygga möbler till folket. Men även solen har fläckar, visar det sig.

  Nyss kom det fram att Ikea i Frankrike har övervakat sina kunder och medarbetare på ett olagligt sätt. Företaget har efterforskat upplysningar om privatlivet och poliser har varit inblandade i affären.

  Nu har en domstol i Versailles inlett en förundersökning samtidigt som högsta chefen ursäktar sig:

-       Vi ska lansera en ny ledningsfilosofi, säger Stefan Vanoverbeke till pressen.

Frankrike ska bli pilotland, lovar han och tillägger att den nya filosofin ska ha etisk höjd.

  Ja, det är nog bäst att ta itu med etiken, om vi kunder ska fortsätta att tycka om det företag som har haft en sådan tillväxt i Frankrike: från 14 till 29 butiker, från 5 till 10 000 medarbetare sedan 2005.

  Det är inte säkert att det hjälper. Den tid då Ikea var min förebild kan ändå vara förbi.

Glad påsk

Slänga böcker är bra för alla

Idag läste jag i Dagens Nyheter att Myrorna är böckernas eget himmelrike. Vad mycket böcker där finns, skriver DN-skribenten, som verkar helt lyrisk över den välsorterade och billiga guldgruvan.

  Tacka min beslutsförhet för det! Det är jag som högvis har gjort mig av med deckare, romaner och faktaböcker och travat iväg med dem till Myrorna. I hög fart har jag lagt dem i stora papperspåsar för att inte ångra mig.

  Också ”ubåtsfrågan” har åkt iväg, fast jag tvekade en minut av nostalgiska skäl. Det var ju en speciell känsla när det bubblade i Törefjärden i slutet av 70-talet, eller var det början på 80-talet? Hur som helst bestämde jag mig för att ett ryskt intrång inte är någonting att spara på. Särskilt som det inte var sant, troligtvis. Det finns viktigare saker att minnas.

  På Myrorna såg de glada ut när jag lämpade över mina påsar, själv var jag nöjd, och nu vet jag att kunderna känner sig som i himmelriket när de hälsar på hos Frälsningsarméns secondhandbutik.

  Bättre än så kan det inte bli.

  

Parador går i graven

Kultvinets dagar är räknade. Parador ska sluta säljas, meddelar Systembolaget.

  Det var 1969 som vinet lanserades, samma sextiotal som Vietnamkriget härjade och en våg av radikalism svepte över Västeuropa.  De häftiga politiska diskussionerna fick skjuts av Parador och andra rödtjut som Vin rouge d’Algerie och Egri Bikavér. Till vinet åt vi den mexikanska rätten Chili con carne.

  Världen skulle bli bättre.

  Idag väljer vi bland hundratals kvalitetsviner. Vi dukar upp exotisk mat från jordens alla hörn.

  Världen har inte blivit bättre.

Nobelpristagaren som ville bli frisör

När Herta Müller är i klipptagen syr hon ihop ord som flyger omkring litet överallt. Hon klipper dem ur dagstidningar, modetidningar eller hittar dem i Ikeakataloger. Hon roar sig med att se triviala ord blanda sig med litterära ord. ”Penna eller sax, det är samma sak, jag kommer till samma resultat”, säger hon i en fransk intervju.

  Herta Müller ville egentligen bli frisör. Det framgår av intervjun i Le Monde 9 mars.  Kanske inte så underligt med tanke på hennes ”klippteknik”. Men ett sådant yrke var omöjligt för henne. Frisörsalongerna var alltför intressanta för hemliga polisen i Rumänien. Frisörsalongerna var platser där viktig informationsspridning ägde rum. Det var inte någon lämplig miljö för en person som senare kom att vägra att samarbeta med Securitate.

  I stället blev Herta Muller författare och nobelpristagare i litteratur 2009. I dag lever hon i Tyskland. Hon har aldrig återvänt till sin by i Rumänien och kommer aldrig att återvända dit. Hon säger till Le Monde att hon är hemma där hon har sina böcker. Med hjälp av huvudet reser hon till sin by, men inte med fötterna.

  Anledningen till artikeln om Herta Müller är att hennes bok Hjärtdjur nyss har kommit ut på franska (Animal du Coeur 2012, Herztier på tyska). Den har funnits i svensk översättning sedan 1996 och handlar om den tid då förtrycket var som värst i Rumänien, alldeles före Ceausescus fall. 

Nytt namn på fransk president

Den aktade tidningen Wall Street Journal, affärsmännens bibel, lanserar nu ett nytt namn på den franska presidenten Nicolas Sarkozy. Den amerikanska tidningen kallar honom ”Nicolas Le Pen”.

  Den franska presidenten anses allmänt vara ute efter att hämta röster från Marine Le Pen, extremhögerns kandidat, för att få högre siffror i opinionsmätningarna. 
  Med hjälp av utspel i invandrarfientliga frågor, krav på specialmärkning av kött från religiös slakt, halvering av invandringen och hot om att gå ur Schengensamarbetet vill han vinna röster.

Glad fasta!

Fastlagsris

På Fettisdagen eller Långfredagen piskade husfadern familjen med ris. På 1600-talet i alla fall. En bättre sed är att äta semlor på Fettisdagen, som i år inföll den 21 februari, det vill säga dagen innan fastan började.
  Men ät gärna semlor nu också, även om det är mot reglerna. Man blir gladare då.

Kan det vara skräck?

Det syriska presidentparet är båda mycket välutbildade.

  Asma el-Assad är namnet på landets första dam, advokat, utbildad i England, en modern kvinna. Man har talat om henne i termer av en Mellanösterns Lady Di. Hennes familj kommer från staden Homs i Syrien. Hon har synts på mottagningar med engelska drottningen och franska dåvarande presidenten Chirac.

  Nu syns hon inte alls.

  Asma el-Assad är gift med president Bachar el-Assad, högste ansvarig för de illdåd som begås i Syrien. Bachar är utbildad ögonläkare och har tjänstgjort i London och var under den tiden en eftertraktad yrkesman med rykte om sig att vara humanitär.

  Nu visar han ingen medmänsklighet alls.

  Kunskap ska leda världen framåt, utbildning ska lära människor att tänka kritiskt, skolan ska få elever att ta reda på hur saker och ting förhåller sig i själva verket.

   Den synen på kunskap har inte trängt in hos det välutbildade syriska presidentparet. När drygt en miljon människor i Syrien protesterar mot regimen säger president Bashar-el Assad gång på gång att det beror på konspirationer från väst.

  När 5 000 personer ur befolkningen mördas kallar han envist morden för ett terroristuppror.

  Man frågar sig vad som rör sig i huvudet på presidenten och hans vackra fru.

  Kan det vara skräck?

Nordisk gångteknik på franska

Normalt brukar reportern Henri Sechel i Le Monde ta metron eller en taxi. Promenader är ovanligt i hans liv. Lika otänkbart som om en ål skulle få för sig att promenera eller som om Franklin Roosevelt skulle börja sporta i slutet av livet, skriver han i gårdagens tidning.

  Men nu skulle det bli andra bullar av. Reportern ville lära sig förflyttning med hjälp av nordisk gångteknik, la marche nordique.

  Han började med att ta metron till skogen Vincennes i Paris - för att få en känsla av Lappland. När han sedan kom iväg med sina gångstavar kändes det som att flyga, fast inte förrän efter att han hade lärt sig den intrikata nordiska tekniken: att sätta den ena foten framför den andra och anpassa stavarnas rörelser till fötternas takt.

  Metoden finns beskriven i en DVD som tidningen gör reklam för. Den har titeln ”The Secrets of Nordic Walking”. På samma sida finns annonser för skor, handskar och stegräknare, nödvändig rekvisita för den nordiska gångstilen.

    Reportern kallar själv tekniken för sauvakävely. Det är finska. Jag kan inte finska och vet inte vad det betyder. Vad jag vet däremot är att mina egna stavar används på ett helt annat sätt. I Frankrike i alla fall. Ingen komplicerad teknik behövs på promenaderna i den franska landsbygden. Varken finsk eller svensk gångart krävs. Där gäller bara ett enda tillvägagångssätt: att använda stavarna för att försvara sig mot de lösa hundarna.

Bra rutet om bastubrev

Chefen för Swedish Lapland Tourism skriver brev till civilminister Stefan Attefall och kräver att den nye landshövdingen måste gilla bastubad.

  ”Bastukulturen är mycket kraftigt rotad i länet och speciellt i Tornedalen. Du kommer ju från Västerbottens inland och vet säkert att många viktiga beslut fattas i bastumiljö.”

   Så står det i brevet.

  Då kom protesterna. Kvinnorna rasade mot bastubrevet. Ilskna kommentarer skrevs på nätet. Folk uppmanades att stödja samhällsdebattörens Åsa Petersens blogg.

 Åsa Petersens skriver själv: ”Jag skäms över bastubrevet”. Eva Moe, tidigare informationschef vid Luleå tekniska universitet raljerar: ”Vi förstår att det inte är dambastun som menas.”

  Det är inte bara den arabiska våren som har nytta av sociala medier. Det norrbottniska uppropet visade på en bred protest mot den manliga bastukulturen. Bra rutet.

Nu frestar Lissabon igen

Pastéis de nata

Om ett par månader bär det av till Lissabon igen. Förra gången jag var där, gick jag och fantiserade om Sean Connery när han mötte Michelle Pfeiffer i Lissabons hamn. Det var i en scen ur filmen Ryska huset.

  Nu slickar jag mig om munnen när jag tänker på den portugisiska gräddpastejen, pastéis de nata.

  Inte dumt det heller.

Någonting har hänt

Är Sannfinländarnas popularitet över? Inför andra omgången i presidentvalet i söndags var de nationalistiska kandidaterna bortröstade. Två EU-vänner stod mot varandra i valet andra omgång: De grönas Pekka Haavisto och Samlingspartiets Sauli Niinistö. Den senare segrade.

Många tidningar har dragit paralleller mellan Haavistos kampanj och Obamakampanjen. Haavisto lever i registrerat partnerskap. Obama lyckades visa att hudfärg i USA inte är en avgörande kvalifikation i kampen om presidentposten. Haavistos kampanj har i Finland gjort detsamma för sexuella minoriteter.

Förra året fick Timo Soinis Sannfinländarnas parti höga opinionssiffror. Partiets politiska program bygger på nej till EU, aborter och homoäktenskap. Personer i partiets ledning hetsar mot islam och har kommit med hätska utfall mot Finlands få invandrare.

Någonting har hänt. Det verkar som om Timo Soinis Perussoumalaiset (partiet heter så på finska) har tappat fart.

Framåt med stadiga kliv

Minns ni myggjagarna, herrskorna på femtiotalet? Och kvinnornas spetsiga skor med höga klackar? Det var trångt om saligheten i den tidens fotbeklädnader.

  Så kom 1968 och allt förändrades.

Inte bra att demonstrera i

  Det verkade som om fötterna kunde få en skönare tillvaro på samma gång som samhället blev jämlikt. Foträta skor och ett rättvist samhälle hängde ihop. I träskor och sandaler demonstrerade vi på gatorna. I skor från Knulp rörde sig tår i frihet.

  De danska kvinnorna bar Jordskor. De var breda och lutade bakåt. Vi var övertygade om att fötterna aldrig mer skulle behöva ha det trångt. Med stadiga kliv gick världen framåt.

  Hur fel hade vi inte?

  Idag stoppar vi åter in fötterna i långa spetsiga skor lika vassa som femtiotalets myggjagare och kvinnornas högklackade. Vi strävar framåt i powerpumps. Orättvisorna i världen överlämnar vi åt massmedierna. Framför teverutan försöker vi sätta oss in i samhällsfrågorna: direktörernas fantasifulla bonusar och bolagens usla åldringsvård. Vi går inte längre ut och klapprar med träskorna.

 

En skylt utan förbud

Ibland går jag på toaletten på pendeltåget mellan Uppsala och Stockholm.

  På väggen till höger om handfatet står det på en skylt ”Toaletten får användas även när vagnen står på station.”

  För mig är det inga problem att förstå meningen med skylten.  Jag minns när skiten spreds ut direkt på banvallen.

  Vad tänker unga människor? Att det är underligt att SJ måste berätta om en så självklar sak?

Ingen vill verka ovetande

Kommer ni ihåg en sketch med Rowan Atkinson? En man går in i en musikaffär och frågar: Excuse me, I want to by a gramophone? De manliga expediterna vrider sig av skratt och svarar: A what??? Så fortsätter plågoandarna: How many watts do you need? Kunden allt osäkrare: I should think about three, no 2 000, no 30.

  Jag tänker ofta på den sketchen när jag själv någon gång smyger in på Telia, just när butiken har öppnat, för att hinna före alla unga män som dyker upp vid tolvtiden.

  En liknande påminnelse fick jag häromdagen på bussen. Jag råkade höra ett samtal mellan två äldre damer. De pratade högt om allt mellan himmel och jord, sina barn, barnbarn, olika platser på jorden som de hade besökt, yrken i familjen..

  Plötsligt säger den ena damen: ”Hon har en dotter som bor i Amerika och de pratar med varandra på….. Spotify. Visst heter det Spotify?” Hon vänder sig till väninnan.

”Ja, Spotify heter det”, svarar den andra kvinnan bestämt.

  Alla vill vi hänga med. Ingen vill verka ovetande.  

Artighetsansvariga utses i Frankrike

Ingenting förstör dagen för en fransman så mycket som brist på artighet. Så står det i DN den 16 januari. I artikeln framgår det att oartighet är outhärdligt för en fransman. Åtminstone enligt en opinionsundersökning gjord av RATP, det franska tunnelbaneföretaget. Undersökningen har fått till följd att en artighetskampanj pågår i Paris kollektivtrafik. Små klisterlappar i bussen uppmanar bland annat resenärerna att säga ”bonjour”(god dag) till chauffören.

  Den franska artigheten har jag själv upplevt när jag bodde i Paris. Jag tänker på en bussresa då en överförfriskad och mycket trött herre med oborstat utseende satt mitt emot mig. Han föll ideligen över i mitt knä. När jag puttade tillbaka honom ursäktade han sig varje gång med ett artigt ”pardon” (ursäkta). Vi en av hållplatserna klev en gammal kokett dam upp i den fullsatta bussen, varpå den överförfriskade mannen omedelbart reste sig och lämnade sin plats till henne. Damen nickade artigt till mannen, som vinglande höll sig i stroppen, med ett glatt ”tack” (merci).

   Säg inte att fransmän saknar stil.

  I DN-artikeln ovan skriver man att företag som Posten, McDonalds, sjukhus och stormarknander har tillsatt artighetsansvariga. En gång i månaden möts de för att hitta en gemensam strategi i kampen mot bufflighet.

  Härligt!

Att lämna ut sitt liv i teve

Jag gillar normalt underhållningsprogrammet Skavlan som går på fredagar. Men igår var det genant att lyssna på hur Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt, lämnade ut sin svåra barndom. Inte för att hon har rätt att skriva vad hon vill, eller säga vad hon vill – och hon har säkert rätt i det hon säger - men för mig var det pinsamt att se en person lämna ut sitt privatliv utan att jag fick ut någonting annat av intervjun än rent nyckelhålstittande.

  Jag kom att tänka på Lasse Holmqvists ”Här har du ditt liv”, som sändes på åttio- och nittiotalet. Från början satt jag och hängde framför teven och tyckte att det var spännande att se kändisarna möta andra kända personer, den ena efter den andra i en lång rad. Efter ett antal program började det krypa i kroppen på mig - som nu igår. Samma känsla av stumt betraktande.

 Nästa gång samma sak händer ska jag försöka stänga av teven, resa mig sig upp ur soffan och försöka leva själv.

  En ren njutning var det däremot att lyssna på Horace Engdahl, som också var med i Skavlan. Han hade en lättsinnig och trevlig inställning till bildning. ”Man ska inte ha bildningskomplex för att man inte kan rabbla författarnamn eller årtal. Bildning är att arbeta på sig själv, att göra sig själv till en bättre människa.”

  ”Bildning är det roligaste som finns”, sa han.

Allt nordiskt är inte bra

Aaltos vas går hem hos fransmännen. Inte surströmming.

Ska fransmännen ställa upp på allt nordiskt? Det undrar man i Le Figaro från den 3 januari. Artikeln handlar om de skandinaviska ländernas popularitet i Frankrike.

  Nja, kanske är grannarna i norr inte värda att ta efter i alla avseenden.

  Visserligen har fransmännen blivit inspirerade av den nordiska livsstilen genom filmer som Alfredssons Millenium, von Triers Melancholia och Kaurismäkis Le Havre.  Och visst har deckarförfattarna gjort Norden känt och åtråvärt.

  Men vissa saker kan de kalla länderna gärna behålla för sig själva, menar artikelförfattaren: den svenska surströmmingen (le hareng hors d’age!), den norska mesosten och de tvättbara trosblöjorna. En undran: Har ryktena om Caremablöjor nått Frankrike eller avser artikelförfattaren de miljövänliga men opraktiska barnblöjorna av tyg, de som fanns förr?

   Inte heller knott vill fransmännen importera. Allt sådant kan nordborna ta hand om.

   Däremot öppnar fransmännen famnen för den krispiga Dajmen, den som säljs på det stora svenska möbelvaruhuset i Frankrike, liksom för gravlaxen med dill och akvavit som tillbehör. Också Alvar Aaltos formgivna vas går hem hos folket söderut.

Le Figaro - Sortir à Paris : Faut-il résister à la vague nordique ?

Låt bli frisyren

Lägg inte beslag på frisyren

 Jag har alltid gillat Jean Sebergs korta hår. Den amerikanska skådespelerskan var mycket kortklippt i filmen om Jeanne d’Arc - och senare i Godards Till sista andetaget från 1960.
  Kanske har filmerna passerat sitt bästföredatum, till och med favoritsekvensen i Godards film där hon går på Champs Elysées och säljer New York Herald Tribune. Men hur som helst: Hennes hår är tidlöst snyggt.

  Därför vill jag ge en uppmaning till extremhögern i Frankrike, som har lagt beslag på Jeanne d’Arc som ikon: Låt bli frisyren. Den har ni inte med att göra!

Ingen ensamrätt på Jeanne d'Arc

I helgen uppmärksammar partiledaren Marine Le Pen 600-årsdagen av Jeanne d’Arcs födelse med en manifestation. Det franska nationalhelgonet, som brändes på bål på 1400-talet, är extremhögerns ikon. 

  Nu har helgonet fått plats i den franska valrörelsen inför presidentvalet i vår.  President Nicolas Sarkozy hedrar henne med ett besök på födelseorten Domrémy. Sarkozy vill inte ge Marine Le Pen ensamrätt på Jeanne d’Arc.

  Samma tankegång hittar man i en debattartikel av Henrik Berggren i torsdagens DN.  Sverigedemokraterna bekämpas inte genom att misstänkliggöra alla former av nationell gemenskap. Berggren menar att det istället handlar om ta tillbaka fosterlandskärleken från dem som använder den för att drapera sitt hat.

En gul framtid

Gult mot främlingsfientlighet

Begagnade kläder är åtråvärda. Kanske inte höfthållare och strumpeband från andra världskriget, däremot gult och grått som på femtiotalet. Vintage-mode är nytt och gammalt på samma gång.

  Allt kommer igen.

  Bara inte politiken från fyrtiotalet, den vill vi inte ha tillbaka. Krigsårens tragedi, syndabockstänkandet, idén att peka ut oskyldiga grupper som skyldiga.

  Påmind blir man om man läser Elisabeth Åsbrinks Augustprisbelönade bok ”I Wienerwald står träden kvar” eller om man bläddrar i det lilla häftet ”Säg ifrån”, av Stéphane Hessel, en 94-årig fransk före detta motståndsman som har vigt hela sitt liv åt fredsarbete.

  Nästan obrukat ligger 2012 framför oss. Hur ska vi använda året? En bra sak är att ta på sig en gul klänning, den återskapar femtiotalets känsla av tillförsikt och hopp.

 Gult är färgen för optimism, upplysning och energi. Med gult i bagaget ska vi motverka de rörelser som vi trodde hörde till förfluten tid.

  Inför valet 2014 kommer vi att se om vi har lyckats.